Here we go again…

Jo då. Man kan tydligen utsätta sig för att hamna i diket igen. Högst omedvetet naturligtvis, för i detta bråddjupa nattsvarta mörker söker man sig inte frivilligt. Ändå hamnar man där. Man och man… Jag. Jag hamnade där. Igen. Om någon undrar hur så kan jag inte svara. Om någon undrar varför så har jag inte heller något svar. Det bara bidde. Även om medvetenheten finns där, om onödigt stränga krav och tvivel på sig själv, så är det inte helt enkelt att förhålla sig till. Ärligt talat är det rent ut sagt skitsvårt. Den egna självbilden har ju formats under många år och är inte en skuta man vänder runt i en handvändning. Så självinsikt finnes. Förhållningssätt till självbilden behöver arbetas vidare på.

Signalerna då? Jo, kroppens signaler fanns ju där. Många och ihärdiga. Fast Duktig valde den för stunden enklaste lösningen att ignorera dem. Sömnlöshet. Check på den. Glömska. Check. Tappa bort saker. Dubbelcheck. Gråta utan anledning (Jag är bara lite trött). Trippelcheck. Bara att köra på, för ingen annan gör det åt dig.

Så kom eventet. Höstens stora löparfest, bara för kvinnor – Tjejmilen. Hela kroppen mådde dåligt veckan innan. Vill inte. Orkar inte. Vimsan klagade och grät högljutt. Kör på för f-n, du får vila sedan, manade Duktig på. Så klart. Man kan ju inte ställa in.

När man så på dagen för loppet ska åka två stationer tunnelbana och lyckas med konststycket att hoppa på rätt linje, men få för sig att det är fel, hoppa av och byta till en annan, för att upptäcka att nu ÄR det fel och det var nog rätt från början, hoppa av, åka tillbaka en station  och byta till rätt linje igen…. då är man inte helskärpt. Självklart går man också upp fel uppgång och blir ännu senare till den väntande, och en smula undrande, väninnan.

Å så loppet då. Otränad springer Duktig hela varvet utan att behöva gå ett enda steg. Endorfinerna bara rasar på! Snacka om att känna sig stark och oövervinnerlig. Nu ska här prioriteras tid för sig själv och träning. Jo då. Nästa morgon är Duktig tyst. Vimsan gråter, trött och urlakad. Gråter hela dagen faktiskt. Tar sig samman och jobbar. Gråter lite till. Glömmer vad hon pratar om. Eleverna är ju så pigga på att hjälpa till, så man reder sig ganska länge. Planering. Sirap i hjärnan. Skärp till dig för h-e. Så ja. Titta det gick ju, idag med.

Sedan är det stopp. Stopp. Tvärstopp. Igen. Vad f-n hände? Medvetenhet var det ja. Nu är nu. Sex veckor hemma och hitta fotfästet. I början tappa det mer än man trodde var möjligt. Igen. Jag unnar verkligen inte någon att drabbas av detta. Ändå är det så många som gör det. Flera lärare. Sorgligt. Tänk att man kan lära andra så mycket och ändå ha så svårt att lära sig själv att leva. Leva i nuet. Inte i gammalt groll eller i oro över framtid. Nu är nu.

Något positivt med att lyckas med att misslyckas en gång till finns det faktiskt. Tro det eller ej… Jo, när det var som mörkast och mest hopplöst så tändes en liten glimt av hopp! En igenkännande trygghet och förvissning om att det vänder. Det blir bättre! Det kommer inte alltid att vara så här. Ett steg i taget, en minut, en stund, en timme och så dagar. En dag ser du i backspegeln och inser att det hänt något. Det har vänt. Ångesten kanske till och med är borta. När du försöker känna hur den kändes så minns du, men du känner inte. Den skrämmer inte längre. Kom fram, kom hit och ta mig om du vill! Den kommer inte. Då börjar jobbet igen. Jo, lärare, förvisso. Ett viktigt jobb. Men det verkligt stora och viktiga jobbet är att lära sig att leva i nuet.

 

Annonser

Triggers

Sitter om kvällen och myser med en kopp te och en chokladbit. Mörk, 78%, inslagen i fin folie. Direktlevererad av husbonden som varit i Torino. Ipad i knät och tittar slött igenom nyhetsflödet på diverse sidor. Lugnt och skönt. Harmoni. Slö som en perserkatt i solskenet… Men, så fastnar blicken på en av kvällstidningarnas rubriker. Stelnar till.

En trigger. Reptilreaktion. Det bara kommer. Frossa. Polokrage och lite illamående. Inte läsa. Solarium. Ärr. Cancer. Från frid till som beredd för osynlig strid, på en sekund. En millisekund. Vilken armé som helst skulle efterfråga detta växlingstempo. Inte så att det kommer medvetet. Det bara kommer. Kroppens reaktioner. Inte läsa.

Så klart jag läser. Noga. Så klart. Allt. Vad gör du, undrar maken. Det märks när man blir blockerad. Trivsamma hummanden och korta kommentarer upphör. Slukas upp av tystnad. Mörk och djup. Surfar runt bara. Klämkäckt. Läser vidare. Konstaterar att jag ändå mår bra. Så mycket bättre. Samtidigt hälsoångest. Den finns ju kvar. Tydligen. Men hanterbar.

Surfar vidare och tittar på goa katter och hundar. Fin jeanskjol från OddMolly. Recept på en kaka. Gäspar. Somnar gott. Tänk vilken lyx det är att sova. Det inser man först när man upplevt sömnlöshet en längre tid. Sover. Och drömmer.

I drömmen är jag i ett väntrum. Nej. Jag kan inte skriva mer. Det handlar så klart om min sjukdomsnoja. Fy fan. Drömmer hela natten tror jag. Jag skulle nog kunna ta anställning på en hudklinik sådant proffs jag är. Många detaljer. Lite småskojigt mitt i drömmandet är att det inte är en riktig mardröm. Det finns humor till och med. Fast i drömmen har jag svårt att förstå det roliga. Kommer ihåg det mesta på morgonen. Sträcker på mig. Känner mig faktiskt ganska utvilad ändå. Drar upp rullgardinen.

Vilken vacker dag! Blå himmel. Sol. Det knyter sig igen. En trigger. Klappar sovande hund. Skakar på huvudet åt mig själv och tassar ner till köket. Matar kråkar. Går ut barfota i frosten. Krispigt skönt. Vilken fin dag. Kråkans vattenbad har frusit. Fyller nytt vatten där i. Det svämmar över likt en fontän. Sockor på. Klunkar kaffe och iakttar kråkan genom köksfönstret. Fin dag. Sol. Vilken fin värld vi lever i. Balans. Är glad att jag mår så bra. Kraschen i backspegeln. Unnar ingen en sådan.

Jag mår faktiskt bra. Tiggers till trots. Det finns sådana. Men de fångar mig bara tillfälligt. Sedan tar nuet vid. KBT. Det funkade faktiskt. Tack. Nu ska jag ut och räfsa i trädgården. Lyssna på fåglar. Titta ut över sjön. Rå om min familj. Njuta kaffe när det är som bäst. Och sol. Med förstånd. Kanske fina ljusrosa Sveakepsen på? Min vän solskyddet är också med. Så klart. Alltid faktiskt. Over and out. Och självklart bifogas härmed länken till den otroligt viktiga artikeln. Hudcancer är så mycket mer än melanom.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article22418323.ab

 

 

 

 

 

Balans sökes.

Mars 2016… Samma Vimsan. samma Duktig, men med aningen ökad insikt. Balans. Ja, vad är det? Konsten att hålla kaffekoppen och papperstraven samtidigt som man med en höftknyck låser upp dörren till klassrummet? Konsten att leva och vara mamma, fru, matte, kvinna, dotter och väninna samtidigt i ett snurrande livshjul med inbyggd berg-och dalbana? Konsten att balansera allt runt omkring och inte se sig som ett offer utan som en kapten som parerar livets vågor efter egna och inte andras behov? Konsten att tillgodose sig själv utan att vara egoist? Tror att jag nöjer mig med att balansera fyra innehållsrika arbetsdagar med två förhoppningsvis lika rogivande dagar… Trevlig helg önskar Vimsanduktig er alla!

Vimsan Duktig

Kunde varit en annons. Balans sökes! Tappades bort för flera år sedan. Upphittad balans emottages tacksamt. Hälsningar signatur Vimsan.

Nu vet jag inte. Kanske har balansen upphittats och postats, för det känns ju som om livet går åt rätt håll. Hoppsan! Ta i trä. Tvi, tvi, tvi… Fingrarna i kors. Man vill ju inte känna att den formuleringen kommer tillbaka och biter en i svansen!

Hur som helst. Nu gäller det att hålla balansen med hjälp av de stödhjul som finns och hålla lagom styrfart. Balans mellan aktivitet och vila. Tid för återhämtning. Plats för kreativitet. Det är väl där bloggen kommer in i bilden. Hade ett behov av att uttrycka mig förut, men inser att jag inte ens tänkt tanken på att skriva något under hela sommaren. Inte här i alla fall. Nu är nu. Nu är en ny tid. I den tiden finns inte plats för blogg. Min…

View original post 78 fler ord

Balans sökes.

Kunde varit en annons. Balans sökes! Tappades bort för flera år sedan. Upphittad balans emottages tacksamt. Hälsningar signatur Vimsan.

Nu vet jag inte. Kanske har balansen upphittats och postats, för det känns ju som om livet går åt rätt håll. Hoppsan! Ta i trä. Tvi, tvi, tvi… Fingrarna i kors. Man vill ju inte känna att den formuleringen kommer tillbaka och biter en i svansen!

Hur som helst. Nu gäller det att hålla balansen med hjälp av de stödhjul som finns och hålla lagom styrfart. Balans mellan aktivitet och vila. Tid för återhämtning. Plats för kreativitet. Det är väl där bloggen kommer in i bilden. Hade ett behov av att uttrycka mig förut, men inser att jag inte ens tänkt tanken på att skriva något under hela sommaren. Inte här i alla fall. Nu är nu. Nu är en ny tid. I den tiden finns inte plats för blogg. Min kreativitet och tankar samlar jag på annat sätt. Det känns i hela kroppen att bloggen gjort sitt. Nu behöver jag inte sätta ord på tankarna. Det blir bara att backa. Grotta i det som var. Jag ser i stället till att stanna i tanken och reflektera över nuet. Nu och nu och nu…

Att blogga nu skulle vara att vara duktig. Jag behöver inte mer av den varan. Bloggen var då. Nu är nu. Over and out, VimsanDuktig.

Återbesök hos Beppe

Var hos den hummande Beppe igår. Hur har du haft det sedan sist? Frågade Beppe och pustade lite, så där som GW gör. Hmm, eller jag måste nog rätta mig: Nästan så där som GW gör. Inte många som kan sucka och pusta som han… Åter till frågan. Hur ska man svara på en sådan fråga? Det var ju över en månad sedan sist. Nästan två. Två månaders berg- och dalbana men som trots sina krön och branter sakta segat uppåt.

Beppe fick vackert lyssna. Länge. Hummande. Antecknande. Inskjutande någon liten kommentar eller fråga. Beppe konstaterade att jag har insikt. Han konstaterade också att jag hade mycket kvar att lära på mina fjuttiga procent. ”Fast jag hinner ju inte med mitt jobb….” Hum hum. Upplever du att du gjorde det på 100%? Tystnad. Den var bra. Ett noll till Mysfarbrorn.

Efter mycket hummande så var besöket över. Han är ju underbar! Hur man nu kan vara det i ovårdat skägg, sandaler med korviga sockor och med en framtoning som GWs lillebror. Han är rätt man på rätt plats. Tryggheten personifierad. Lugn. Inte hoppande hjärtslag där inte! Stencool. Erfaren.

Han har träffat många lärare de senaste åren. Sådana som jag. Han sätter huvudet på spiken när vi pratar. Det är som om han kan titta in i skallen och höra vad jag tänker säga innan jag sagt det. Känns bra att veta att många gått igenom detta. Inte för att jag önskar någon det, utan för att jag då känner mig ganska ok. Lagom. Svensson.

Beppe gav mig en verbal guldstjärna! Ja, det tycker vi duktiga om ! Sträckte på mig och kråmade som en perserkatt. Jag har insikt! Jag är medveten om varför saker händer och om kroppens signaler! Wow… Jo, jag vet. Och så ett strängt ögonbryn: Det gäller att ta hänsyn och lära sig sätta gränser. Mmm. Hum hum. Då ses vi igen om en månad då. Hum. Suck. Pust. Stön.

Går ut i solen och önskar att Beppe kan spilla över lite, en tesked eller så, av sitt lugn till mig. Går sakta till bilen. En kråka dricker girigt vatten i en pöl. Säger ”hej kråkan!” Men han har inte tid att svara. Törstig.
Jag med. Har pratat mycket på kort tid. Tar en klunk Loka och suckar. Inte en GWSuck. Bara en suck av välbehag. Lugn. Trött. Ändå tillfreds. Just nu, denna stund. Kanske har Beppes lugn ändå smugit sig med?

Inlägget som kom av sig

Tänkte att det var ett tag sedan det skrevs något här, men det är ta mig tusan tomt. Tomt på tankar som går att skriva ner. Tror jag. Fast, det kommer ju ord när jag börjar skriva. Ord. Ord som känns tomma och utan mening. Och så de där innersta tankarna, de där orden som blir för personliga för att formuleras i skrift. De kommer inte ut. Tur det, kanske. Så, då återstår tomheten. Tomt på skärmen, men raka motsatsen i huvudet.
Inga inlägg. Energin läggs på det riktiga livet. IRL. Det som inte går i repris.

Den Duktiga stuvar runt och trycker in tankar, planer och formuleringar i Hjärnkontoret. Vimsan försöker möblera bort dem. Den Duktiga blir extra alert när datum, dead lines, dyker upp i livet. Nu är det i skolans värld vad man kan kalla omdömestider. Datum. Formuleringar. Bedömningar. Tankar. Observationer. Det tar kraft att hålla Duktig på halster. Håll henne kort. Kort som f-n.

Vimsan är som mest tillfreds vid givande stunder när hon får möta en enskild elev och anpassa metod och innehåll för att stötta. Vilken känsla när det bara – voilà! – visar sig att någon lärt sig något marigt. Idag var en dag med många guldstunder. Härligt. Det är intressant att Duktig dyker upp när Vimsan vara borde vara nöjd, klappa sig på axeln och gå hem.

Duktig ställer krav. Så många att det borde finnas ett särskilt återvinningskärl för kasserade krav på returstationen. Å andra sidan vill väl ingen ha mina kasserade gamla krav, de går väl runt och bär på sina egna. Jag kommer arbeta vidare för att den där duktiga ska flytta in i ett annat hjärnkontor. Tveksamt om det lyckas, vi har nog kamperat hela livet ihop. Men, vem vet? Kanske plötsligt, med anpassning och lite stöttning så säger det – voilà! – och balans infinner sig. Ingen kravställande elak inre kritiker. Bara jag. Nöjd och tillfreds. Och duktig utav bara fanken som vanligt, för att jag är sådan. Och stolt över det. För min skull. Inte för andras.

Inlägget som kom av sig blev en liten rörig väv av tankar. Ett ganska värdelöst inlägg. Ord. Ibland är de intressanta och ibland bara, ja, ord… Tedrickande och tv-tittande samtidigt. Inte en smula mindfulness. Har inte en susning vad jag tittat på. Oduktigt. Bra. Over and out. Voilà!

Reptilhjärna och sirap

Hjärnan är en intressant konstruktion. Önskar det fanns en ritning med centralfunktionernas kommandocentral utmärkta. Tänker på hur den emellanåt är seeeeg som sirap. Typ vid de tillfällen när ett val ska göras. Här snackar vi inte enbart stora och viktiga val, utan de små mest obetydliga sådana. Kassan på Konsum är en klassiker, slår aldrig fel. ”Vill du använda eller behålla din återbäring?”. Titta på displayen, tänka, titta, tänka. Eh? Så tröttnar displayen och skriker ”Time out” på sitt digitala vis. ”Det går att göra om, ifall du vill använda din återbäring”, säger kassörskan vänligt. Svettas. Nä. Inte viktigt. Några tior. Låt de vara kvar till nästa gång. Eller till gången därefter om sirapshjärnan är lika ickealert även vid nästa inköpstillfälle.

Sirap ja. Sedan har vi motsatsen. Reptilhjärnan som ligger och trycker tyst utan att hjälpa till på Konsum, men som på en promillesekund kan leverera och sälja in negativa tankar. Swisch. Det går aldrig. Svisch. Jag kan inte. Swosch. No nooooo…. Inte din grej va?
Reptilhjärnan kan säkert vara en hygglig rackare, men den skulle nog behöva programmeras om en aning. En vänlighetsuppgradering.

Ska ut i spåret. Har inte sprungit på några dagar. Here comes the reptile! ”Du orkar nog inte hela varvet idag. Du kommer gå i backarna”. ”Du orkar aldrig ända upp!”
Tack, Herr Reptil. Eller Fru. Hen Reptil.

Eller när jag läste igenom instruktionen till nästa moment av lärarlyftet. Reptilen slog till redan när jag skulle öppna filen med instruktionen! ”Zzzzzzzvåååårt. Det blir zzzzzå zvårt. Kanzzzze zå svårt att du inte förzzztåår ens vad du zzzka göööra?”. Ormskrälle! Håll klaffen. Öppnar filen. Ormen har redan bestämt hur jag ska tolka innehållet. Gasar! Stänger filen. Öppnar igen. Att det alltid ska vara så svårt? Så lugnar sig tankarna. Ormen sprattlar i en sirapspöl… Hmm. Det har ju gått bra hittills! Lite för bra om man ska vara ärlig. Mindre duktighet och mer harmoni, tack. Så var det ju…

Läser igen. Reptilen har tagit sig ur sirapen och skriker uppkäftigt ”Ha! Vad var det jag sade? Zzzsvårt!”. Polokragen. Tegelsten. När. Det här kommer jag inte få ihop. Aldrig. Stänger ner. Tar upp igen någon dag senare. Reptilen är beredd. Skickar iväg den. Vänta! Jag måste bara läsa igen hur svårt det var…. Hmm. Flinar. Brett. Svårt. Nja. Inte. Inte alls. Ormskrället har lurat mig igen. Uppgiften går ut på att göra en serie lektioner i ett tema. Använda styrdokumenten och motivera mina utifrån pedagogiska tankar. Svårt? Ha! Bit dig i svansen lille reptil! Det här är inte svårt. Det här är en grundbult i mitt arbete. Det här gör vi dagligdags. Varje lektionsinnehåll har en mening och ett mål. Allt förankrat i läroplaner. Genomförandet, hur det görs, där har vi de pedagogiska tankarna.

Plättlätt således. Fiktiv planering. Utan verkliga begränsningar och enskilda behov att ta hänsyn till som i det verkliga arbetet. Planera för elever utan att ha de verkliga människornas kunskapsnivå och bästa i åtanke.

För att återgå till hjärnan. Tänk om det var lika plättlätt att styra reptilhjärnan mer åt Konsumhållet. Bara öppna dokument med lite lagom sirapsnivå och läsa först, sedan reflektera och därefter möjligen värdera innehållet. Suck. Kommandocentralen är nog svårmanövrerad. Tänk bara på nivån sirap. Det får ju inte heller bli för mycket, eftersom man då riskerar problem att bara öppnandet av filen. Eller igångsättningen av datorn. Inloggning. Koder. Ja, ni fattar dilemmat…

I morgon blir det högskolan för mig. Det kommer gå fint. Plättlätt. Men, i morgon bitti kommer garanterat reptilhjärnan bjuda på någon intressant vinkling av dagens innehåll bara för att skapa oreda. Så där som bara ett ettrigt ormskrälle kan.