Den där tröttheten…

Förlamande trötthet har man ju hört om. Kan minnas lite vagt hur man pratade om det när barnen var små. Hur trött kan man bli egentligen? Och hur fort kan det komma? Känner att jag stundtals upplever en trötthet som från en annan värld. Det är lurigt med denna trötthet, för den dyker plötsligt bara upp. Oannonserad. Smygande. Omöjlig att ignorera. Den slukar all energi och det blir jobbigt att röra sig, titta och tala. Orden fastnar någonstans djupt därinne. Ögonen brinner. Andetagen blir så djupa att de slukar all muskelkraft. 

Har börjat lära mig att den verkar trivas som bäst efter avslutad aktivitet, som en promenad eller något annat. Kanske när man ihärdigt knådat en deg och den jäst färdigt. När degen ropar att den ska fördelas till små runda frallor. Då kommer den, tröttheten. Den ropande blivandefralldegen får vackert vänta ett par hekto, som Pippi Långstrump skulle ha sagt.

 Eller när man kommer in från promenaden och sätter sig på golvet och torkar fina tassar. Vips, så ligger hund och matte sked på hallmattan med skor och överdragsbyxor på. Jo då, som ett litet barn. Känns med ens omöjligt att dra av skorna och förflytta sig till soffan eller så. Således, powernap (läses: vila) på hallmattan. 

Svårt att sätta ord på denna trötthet. Den är ganska trivsam om den dyker upp vid rätt tillfälle. Jag menar, vill någon passera för att gå ut så får de väl kliva över kvinna och hund. Inte värre än så. Frallorna har hittills blivit bakade. Ingen deg bortglömd och kastad. Ingen fara på taket alltså. Men jag kan inte låta bli att undra hur länge den ska komma på sina små visiter. Om det är för att kompensera mitt sömnbortfall som pågått så lång tid är risken stor att vi får hänga ihop ett tag till, tröttheten och jag. 

Tröttheten och jag är inte ovänner. Vimsan förstår tröttheten. Duktig tycker att tröttheten kan gå och lägga sig någon annanstans. Jag väljer acceptans. Den är här och nu för att jag ska förstå. Förstå vad jag behöver. 

 

Annonser

Gasa och bromsa

 Gasa och bromsa. Nä, jag pratar inte om körlektioner här. Livslektioner snarare. Var på arbetet. Polotröjan med tegelsten i bröstfickan annonserade sin ankomst men försvann när de möttes av glada hej och kram. Satt i soffan och kände mig vanlig. Skönt på något vis. Den duktiga var på väg fram och kanske tog hon lite plats, men hon trycktes tillbaka bestämt av Vimsan. Inga floskler om hur knätofsebra och munspelshurtig tillvaron var hoppade ut. Försiktigt konstaterande att ”jag vet nog inte riktigt” var mer på sin plats. Men visst är det så att man gärna vill höra andra svara att det är bra eller att det i alla fall är bättre. Ordning och reda. Man vill gärna veta hur det är både i dag, i morgon och om en vecka. När allt ska bli som vanligt. Gasa på liksom. 

Det är bara ett problem. Det går inte att gasa på. Bara efter ett ynka arbetsbesök tog liksom gasen slut. En efterföljande promenad i snöyran med hund tog slut på reservdunken. Om man kör på med hjälp av de sista ångorna så gäller det att vara nära macken. Den här metaforen borde man få pris för! 😉

Således blir det lugnt tempo och vila ett tag. Gosa med trogna vännen. Läsa bok. Vara i nuet. Bromsa tankar som smög sig in under dagens besök. Bromsa inloggningar i diverse system som blippar Igång. Bromsa krav. Bromsa prestation. Sakta och bestämt intala  sig att för i dag är det bra. Du behöver inte göra stordåd. Du ska inte göra planer. Inte ta i kapp missat. Vad SKA jag göra då? Jo, du ska vara i nuet. Andas. Göra det du känner att du behöver just nu. Du ska bara vara. Och bromsa. Bromsa den duktiga. För hon kan inte bromsa sig själv. Ännu. 

När någon frågar hur jag mår…

Kom på mig själv nu på kvällen när jag fick frågan ”Hur är det med dig då?” att den duktiga blixtsnabbt intog position. Hörde mig själv svara käckt att nu började orken komma, det var nästan så att jag var uttråkad och i dagarna skulle jag hälsa på arbetet. Eller hur?! Den duktiga kunde ha stoppat där men hon pratade vidare om att hon minsann hade bakat frallor under dagen och för att vara säker på att kamma in några extra duktigpoäng lade hon till – dinkel. Så klart. 

Till saken tillhör att det hade bakats frallor. Dagen var bra. Vimsan hade både promenerat och känt sig riktigt nöjd med tillvaron. Men besök på jobbet var ju inte alls för att uträtta stordåd. Bara för att hälsa på och krama om. Fastän det låg flera dagar framåt i tiden hade dessutom Vimsans kropp bestämt sig att visa hur den tänkte om den saken. Vips så kom en osynlig tegelsten i bröstfickan med en stram polokrage som extra bonus. Lite ångestpåslag helt enkelt. Om detta talade den duktiga inte. Inte ett smack. Pingvinkostymen på ”le och vinka”.

Hur mår jag då? Ja, den som visste det. Jag vet hur jag har mått den senaste tiden. Jag vet hur det kändes när jag gick hem från arbetet på höstlovet. Jag vet hur veckor av gråt ersattes av något annat ännu värre – ett hål. Ett svart hål öppnade sig och fotfästet försvann helt. Nu har jag kravlat mig upp ur hålet, men en viss rädsla finns för att hålet ska lura runt hörnet. Dit vill man INTE igen. Så hur mår jag då? Jag viskar försiktigt att jag hoppas och tror att det går åt rätt håll, men inte f-n är det klämkäckt dinkelenergiskt hoolabalooobra. I ärlighetens namn. Så mår jag. 

Duktig (uttalas ”dug till”?)

Funderar mycket över ordet duktig. Man ska alltid vara så förbaskat duktig. Göra sitt bästa. Lägga manken till. Duktigheten har nog alltid funnits där. Vet i alla fall inte när den kom. Smög sig på likt en objuden och självkritisk gäst sittande på ena axeln. Jag har alltid haft lätt att vara duktig. Sugit i mig beröm likt en fluga mumsar på en sockerbit och växt av det. Beröm ger näring åt duktigheten. Men vem är det som kräver att man ska vara så duktig? Gissningsvis ingen annan än man själv. Jag själv. JAG kräver inte att jag ska högprestera, men i rädslan att inte nå ända fram är det svårt (för att inte säga omöjligt) att ändå inte göra det. Fick ett nästan sorgligt kvitto på det i början av min sjukskrivning. Tog emot respons på ett projektarbete ”Det bästa jag läst faktist”, samma dag som jag grinat med snor ner till hakan och knappt kunnat andas sittande hos terapeuten. 

Terapeutens ord hör jag nästan dagligen. ”Du måste lära dig att leva som den kvinna du är mitt i livet”. Ja, det måste jag. Leva med fel och brister. Hantera mitt kontrollbehov och behov att vara så duktig. Hitta vad som är ”good enough” för mig. Så att just jag ska må bra och vara nöjd med mig själv. Det är det enda jag behöver vara duktig på just nu. Och det är nog så svårt. Tro mig.

Sova eller inte sova, det är frågan…

Så har skymning övergått till mörker och det inre tillståndet speglas av det samma. Trots en ganska bra dag fylls kroppen med en obestämd vag känsla av illamående och olust i takt med de tilltagande gäspningarna. Kommer knappt ihåg känslan av att bara krypa till kojs och nöjt somna mot sval kudde. Skönt var det. Fast att det var skönt fattade jag nog inte då, när det var en självklarhet.

Konstigt att självklarheterna kan växla så i livet. Nu är det en dyster självklarhet att jag inte kan sova. Insomnia. Går inte. Går inte alls. Går inte även om klockan tickar fram till morgontimmarna. Sakta. Sakta. Tiden tickar framåt och man ligger där i ångestens vagga. Inte skönt alls. Oskönt. Mitt ickesovande är vad man kan kalla ohållbar utveckling. Sömn behövs för återhämtning och hur det går när man inte sover under lång tid är ju vad jag erfar just nu. Just nu.

Jag – utbränd?

In i väggen. In i kaklet. Utbränd. Utmattad. Utmattningssyndrom. Utmattningsdepression. Kollaps. Härdsmälta. Många ord. Så många som drabbats i min närhet under åren. Hårt. Brutalt. Skrämmande. Konstigt. Långtidssjuka. De kollegor som aldrig kom tillbaka. De som hittade nya vägar att utforska. Och så de som blev friska, ruskade av sig stressen som min hund ruskar vattnet ur pälsen på bryggan om somrarna.

Inte jag. Aldrig. Jag är för stark. Sova? Det är väl bara att bita ihop ändå. Och bet ihop gjorde jag i över två år. Kroppen skrek på alla sätt och vis att nu går det inte, men visst gick det. Bit ihop. Kämpa. Skärp till dig för f-n.

Stark. Vem är stark egentligen? Och vem har jag försökt att lura under dessa år?
Som en pingvin i frack. Vankandes fram stolt i arbetslivet. På utsidan kompetent och rakryggad. På insidan en bräcklig sargad själ. Trasig. Nu behöver hjärnan vila. Återhämtning. Rehabilitering. Det finns ingen quick-fix.