Ta kommandot

Det känns aningen bättre att ta kommandot och försöka få styrfart istället för att bara tumla runt i vågorna. Insåg när alla varningsklockor ringde samtidigt att jag inte skulle på någon stresshanteringskurs. Hela kroppen blev stressad. Varenda fiber liksom skrek, men likt förbaskat mailade jag och tackade ja. Så duktigt. Kombinationen avsaknad av läkare, terapeut, lönesamtal ( jo,man känner sig jävligt kompetent när man kraschlandat) och kurs blev lite mycket. Vips var sömnen borta och ångesten hälsade på. Rejält. Fy fn. Ovälkommen. Vik hädan. Stick åt h-e och kom inte tillbaka. Gå någon annanstans. Eller, nä förresten, gå inte till någon annan heller. Ingen är värd ditt besök.

Så. Kommando. Tas åter. Men hur? Först och främst avboka kursen. Check. Sedan ringa med snoret ner för hakan och fråga vem som är min doktor. Check. Sedan träffa denna doktor. Check. Jo, snor nerför hakan. Haspla ur sig allt igen. Be snällt om en ny terapeut som inte verkar vara på g in i kaklet eller på väg att söka nytt arbete. Check. 

Så doktorn. Rätt man på rätt plats. Tänk Beppe Wolgers i Birkenstock och tubsockor. Hummande. Lyssnande. Hade nästan lust att krama honom. Tur att jag inte gjorde det, då hade man väl klassats som ett extra hopplöst fall. Wolgers skulle i alla fall förmedla ny kontakt. Wolgers sade att sådant här med utmattning tar tid och min reaktion beror nog på att jag försöker forcera det hela. Wolgers var verkligen rätt man på rätt plats. Hissen i gruvschaktet rörde sig något uppåt. Vågorna stillade sig. 

Faktiskt hade jag tagit kommandot över resan igen. En lång resa. Ingen charterarrangörernas direkt. Men, från ångest till sakta styrfart är ju en förbättring. En liten sådan. Bakslag är inte roliga. Men kanske är de i bland nödvändiga för att något ska hända och att man ska kunna återta kommandot över sig själv. 

 

Annonser

Att lära sig stressa av

Fick idag brev där det även skriftligt meddelades att min terapeut är långtidssjukskriven. Precis som jag inte visste det. Det känns ju litet ironiskt och bidrar inte nämnvärt till min läkning. Hur som helst bifogades en inbjudan till kurs i acceptans och mindfulness. Gruppträffar med uppdrag att arbeta med på egen hand. Lära sig leva. Acceptera. Uppskatta nuet. Eller acceptera nuet och sluta glo i backspegeln. Vyn där bak ser likadan ut även om man glor varje minut och klandrar sig över redan gjorda handlingar och invanda mönster. Det är dags att skapa hållbara nya mönster. Så, efter att först blixtsnabbt ha dissat kursen stenhårt och skapat inre bilder av Charlie Sheens sessioner i Anger management, läste jag igen på papperet. 

Lära sig att förhålla sig till stress. Att acceptera olika lägen i livet. Mindfulness. Tja, låter ju som vad jag behöver. Värt att gå således. Gå en gång. Känna av. Och sedan, OM, det är hokus pokus och ”dra mig baklänges nu samlas vi i gruppkram”, DÅ kan jag dissa kursen. Det är väl korkat att göra det innan man provat. Bara för att man tycker det är olägligt att terapeuten klappat ihop. Blir ju inte bättre av att bry sig om det. Klappa ihop är ju inget man väljer. Det bara kommer. Vet väl jag. 

Tydligen drabbas både terapeuter, lärare och andra så kallade duktiga. Jag inser att ”min” ankomst annonserats i god tid på mängder av sätt. Men, det gäller ju att förstå annonsen och inte bara köra på. Ärligt talat! Hur korkat är det inte att inse att man glömt hur man tankar bilen. Bestämma sig för att köra ett varv och prova igen för att lura hjärnan. Sedan jobbar man ett halvår till med hjärnsläpp. ”Le och vinka!” Far åt h-e duktiga pingvinjävel! 

Kurs är spännande, säger den Duktiga. Otäckt, tänker Vimsan. Ett djupt andetag och gå en gång. Så, får vi se… Och kanske finns där andra riktigt trevliga människor. Riktiga vanliga människor med goda sidor och brister; terapeuter, lärare och andra…

Drömmar

Nä, inte frasiga småkakor, utan de knasiga tankar som kommer om natten. Jag har drömt så mycket den senaste tiden. I natt var det en dröm som man borde ta betalt för. Den handlade om arbetet nämligen. Låt oss hoppas att jag inte börjat drömma sanndrömmar, för arbetstiderna på skolan hade tydligen utökats till nattskift! 

I drömmen skulle vi förbereda inför en utflykt nästkommande dag. Det tog sådan tid och plötsligt var klockan över tio på kvällen. Jag stod med en röd boll och en rockring i handen. Det duger, sade jag, vi får improvisera lite (Det här gillar jag). En kollega sade att hon hade ordnat en tipspromenad och skulle laminera frågorna innan hon lade sig på soffan. Det var ju inte någon mening att åka hem. Men? Jag tänkte åka hem, sade jag. Mina barn är ensamma hemma. Jösses, jag hade inte ens ringt dem! Hur skulle jag göra? Jag ville inte störa min mamma med så kort varsel. Tänk om hon sov? Men, jag kunde ju inte strunta i barnen… Tänk om de var rädda?  Hur som helst gick jag och lade mig. (Alltså här snackar vi dröm, jag hade väl aldrig kunnat göra det?!) Tre elever låg och sov med sina ryggsäckar under huvudet. Jag somnade och vaknade mitt i natten och körde hem i panik till barnen. Först var jag noga med att larma skolan. Det skulle gå bra om ingen rörde sig därinne. Tänk om någon behöver gå på toaletten och går ut i korridoren? Då går ju larmet! Halvvägs hem tvärvände jag bilen och sprang fram till skolan för att larma av. 

Alltså, när man drömmer sådant här så blir man nu nyfiken på varför. Varför jag enbart kom upp med en boll och en rockring fast jag jobbat till tio, det är lätt att besvara. Jag var väl antagligen på väg att kollapsa och klarade inte att fullfölja mer. Varför vi hade nattjobb är spännande…  Varför just tre av mina elever skulle vara över natten är ännu mer spännande. Vart var min man? Varför ringde inte mina barn och protesterade? Tro mig, DET hade de gjort i verkligheten. Många gånger… Och hur skulle drömmen ha fortsatt om jag inte hade vaknat?! Det här är ju rena såpan….

Många frågor som sagt. Drömmar är spännande ibland. Men jag måste säga att jag uppskattar frasiga småkakor mer än obetald arbetstid om natten… 

Hålla sig i stegen

De senaste dagarna har jag nog klättrat upp något pinnhål på denna livets stege. Men visst har klättrandet även inneburit vita knogar och pauser hängandes mellan stegen. ”Min kbt-människa” slängde sig i kaklet eller något och som grädde på moset ska min, min, min MIN läkare byta jobb. Fortsätter utvecklingen så här så kanske försäkringskassehandläggaren byter bransch eller så. Vi får väl se. Man kan ju inte sia om framtiden även om man emellanåt gärna vill. 

Den duktiga vill staka ut hela våren, sommaren och hösten. Hon vill ta igen missade moment i studierna. Den duktiga blir otålig och tycker att hon ska må förträffligt i maj. 100 % förträffligt. Läkaren tycker att den duktiga ska dra något gammalt över sig och hålla klaffen. Vimsan ska inte skynda långsamt. Hon ska inte skynda alls. Den duktiga fattar inte var veckorna tagit vägen. Nu får det vara nog. Vimsan vet inte vilken veckodag det är och hon kan knappt hitta i kalendern. 

Några pinnhål i stegen har varit svarta i veckan. Lite småsorgsna. Det är ledsamt när inte en quick-fix funkar. Det föder tankar och frågor om hur och när Vimsanduktig är reparerad och klar. Färdig att uträtta stordåd. Och vem är Vimsan när hon inte är duktig? Hur ser framtiden ut i kristallkulan?

Några pinnhål har varit beslutsamma, som när Vimsan slog Duktig på käften och mailade högskolan att hon inte var på banan ännu. Vips, så minskade vikten av tegelstenstraven på bröstet. På en sekund, trycka på sändknappen, så fylldes lungorna med luft! 

Dagens pinnhål har varit stärkande och energigivande. Gick till arbetet i nya glasögon. Tog de mest synliga bågarna. De är inte så dumma. Kanske rent av snygga. Jo, så är det nog även om en elak jävel sittande på axeln säger något annat. Att det är fult. Dåligt med glasögon. Inte på andra, bara på Vimsan. Så klart. Hur som helst togs brillor på och vips växte sig pinnen att stå på bredare och starkare. Besök med kaffe och kramar. Och så klassrummet. Matematik. Osäkra elever. Och så den självsäkra rösten som bad om uppmärksamhet och som gav en välbehövlig repetition och genomgång. Inte Duktigs röst, utan Vimsan som faktiskt insåg att hon är duktig på det hon gör. Klargörande. Förtydligande. Lärande. Omedelbar respons. Raspande pennor. Aha. Så var det.

Dagens pinnhål gjorde mig nöjd i det lilla. Inte ha bråttom. Tiden finns. Jag kommer hinna göra det jag gjorde idag många gånger. Det gör mig glad. Jag är bra på det. Det är kul. Även om det är lite ledsamt att det dröjer. Men det får lov att ta den tid det tar. Quick-fixen har nämligen kort hållbarhet och jag vill hålla länge. Och det med glädje. Därför håller jag hårt i stegen. Lagom hårt. 

Man måste börja med sig själv…

Vimsade iväg till arbetet i dag. Stannade på parkeringen. Tog ett andetag och tittade i backspegeln. Sade med hög röst till mig själv: Du är du. Du duger som du är. Kändes skönt på något vis. Inte någon tid att passa. Inte förannonserat besök. Ingen särskild att träffa. 

Klev ur bilen och gick igenom grindarna in på skolgården. Barn från förskolan längre bort knatade förbi fulla av liv och skrik. En kollega vinkade genom ett fönster. Ett leende. Tänk vad de betyder mycket de där varma och uppriktiga leendena runt omkring oss. Blev glad. Bestämde mig med ens för att gå direkt upp till  de små vännerna. Tysta steg uppför trappan. Öde korridor. Tjuvtittade in genom det runda fönstret i dörren. Flitens lampa lyste. Djup koncentration. Tystnad. Öppnade dörren och smög in. Värme.

En timmes smygande bland bänkar. Feedback. Hjälp. Pepptalk. Tysta frågor om hur någon resonerar och lika många spännande svar. Fritt skrivande. Inte enbart resultatet som räknas utan processen dit också. Glädjen när någon kört fast och när man med en enkel nyfiken undran får denne någon att utbrista ”ah, nu vet jag” för att sedan snabbt böja sig över papperet med raspande gul blyertspenna och på så sätt föra handlingen vidare. 

Det slår mig hur roligt det är. Det är det här som är så roligt. Meningsfullt. Viktigt. Det är samtalen som är så viktiga. De samtalen som leder lärandet framåt. Samtal som hjälper någon att hjälpa sig själv att växa. De samtalen. Att ge. Att få.

Jag kan inte låta bli att undra vad som händer med mitt lärande. Läran om mig själv och livet. Hur jag ska förhålla mig till saker och ting för att kunna leva livet här och nu. Det livet som pågår runt omkring oss hur vi än stundtals tycker oss famla omkring i dunkel. Mina samtal är i pausläge kan man säga. Även en terapeut kan tydligen bli sjuk. Länge. Tydligen. Man måste ju må bra själv för att kunna finnas till för och hjälpa andra. Ställa frågor och få resonerande svar. Lyssna och få den man pratar med att sätta ord på saker och kanske se dem från en annan vinkel. Man måste må bra själv för att hjälpa andra. För att kunna hjälpa dem att hjälpa sig själva. 

Man måste börja med sig själv. Det slog mig i dag. 

 

 

Min hund – min livboj

Tysta och lojala finns de ofta där i våra liv. Små kamrater som ger och ger med outtömlig energi. Och får. Visst får de. Kärlek – i massor. Fulla famnar av kärlek. Det här är en hyllning till min fina trofasta vän som finns där i vått och torrt. Som med mjuk pälsomfamning stillar tårar. Som med lugna andetag sprider ro och harmoni. Som smyger nära och med len nos påminner om att det är dags för promenad eller gos. 

Den uppfordrande tassen på benet när man sitter i soffan. Olaten att häva sig upp i kökssoffan vid frukost. Tassen som slår på armen för att be om en smakbit. Öronen som spetsas när de hör ”gå ut?”. De fina ögonen, begrundande, tänkande, ivriga och kärleksfulla. Den totala avslappnade sömnen vars likhet vi människor sällan eller aldrig upplever. De ryckande tassarna som trampar runt i drömmarnas land. Undrar vad du drömmer min vän?

Lena trampdynor doftande av värme och uteliv. Tassen som smyger sig under min arm. Det buffande huvudet som gör litet bo nära intill. Krökt rygg och det suckade lätet av välbehag när den lilla kroppen sträcker på sig ända ut till klorna. Leende mungipa med en blottad ”zekevargtand”. Den som får så många pussar. 

Med den enorma glädje och intensitet han upptäcker livet och alla dofter som det har att erbjuda. Med det rejäla plums han hoppar i vattnet om sommaren. Med den lugna sfär som är runt oss när han sover nära. Det låter stort men, hans vänskap gör mig till en bättre och en mer harmonisk människa. Husdjur har nog den förmågan utan att ens anstränga sig. De är bara sig själva. 

Raderna här ovanför kan tyckas tramsiga. För ickedjurvännen helt obegripliga. Fånigt? Tja… En aning kanske. Min hund är bra på mycket, men han kan inte läsa. Ännu (!). Men de är viktiga våra djur. Tänk på de arbetande fyrbenta som ger trygghet och trivsel på äldreboenden till exempel. Och de som söker försvunna människor och hjälper till på olika sätt och vis. Och de som ger glädje till sina familjer. Ni fina. Trogna. Älskade. Tack för att ni finns. 

Min hund – du är min vän och livboj.