Betydelsefulla eller oväsentliga siffror – en ytlig fundering om min digitala (o)vän

Well, well. Inte ett inlägg om livets väsentligheter, eller kanske är det just vad det är. Eller oväsentligheter, beroende på hur man ser det. Det här är ett inlägg vars innehåll kan tolkas som ytligt. Löjligt. Dåligt. Förbjudet. Ja, det är väl gnälligt att spilla ord på detta fenomen. Likt förbannat ockuperar det många runt omkring. Jag snackar vikt. Oooops. Ja, nu kan den som tycker att det räcker sluta att läsa. Stopp. Ok.

För den som scrollat ner och läser kommer här fortsättningen….. Ibland hamnar man så snett i sina tankar och känslor så att man inte kan komma vidare. Då finns det hjälp att få. Jag snackar SSRI. Antidepressiva. Många som använt sådana eller använder, inte lika många som säger det högt. De hjälper. Men inte f-n blir man lycklig. Vissa tycker sig bli avslagna. Sömniga. Andra tycker inte de hjälper. Jag tycker de verkar fungera bra. Jag har liksom tittat fram igen. Kan tänka framåt. Klarare. NAT. Negativa Tankar. Tar inte över längre. Men, ingen Quick-fix. Bara tillräckligt stabil för att arbeta med mig själv. Ok. Nog om detta.

Så har vi biverkningar….. Då snackar jag inte de biverkningar man kan få de två första veckorna. Som jag tog högvinsten på. Alla rätt! Check! DE biverkningarna skulle jag kunna skildra på hundra sidor. Men, jag gör det inte. Det var FÖR uberjävligt. Fy f-n. Trodde inte det var möjligt. En möjligtvis rolig biverkning så här i efterhand är min fråga till maken: -ÄR mina ögon STÖRRE? Lite småkul. Kändes dock totalt okul att gå ner på affären och handla när man kände sig som Kosmoskatten! ( sjuttiotalisterna kan sin Dr.Snuggles).

Well well. Sedan kom den gamla Bettan tillbaka. Fortfarande med hela känsloregistret; arg, ledsen och glad. Så där som man ska kunna känna. Och tyngre. Ja, tyngre. En kvarstående biverkning: viktökning eller viktnedgång. I mitt fall. Öka. Öka. Hmm…. Om detta tvistar de lärda. Jag har i alla fall blivit lite stadigare. Nu har jag dragit ner på kolhydrater och det går sakta sakta sakta s a k …. t a neråt. Inte alls som det brukat funka med GI-kost. Det liksom hänger kvar. Fluff. Suck.

Lyxproblem. Ja. Men när man läser om andra som ökat tjugo kilo på ett halvår så är det inte lajbans. Hur som helst. Nu kommer det !!!!! Det GÅR att stanna i vikt eller tappa vikt trots medicinen! DET GÅR! Det tar bara rejält med tid. Med god mat utan vitt mjöl och socker så går det! Det går också att unna sig. Choklad. Vin. Lite grann. Men, det går! Min digitala kantiga vän har gäckat mig ett tag. Lagt på siffror, minskat och lagt på. MEN efter två månader är det nu en något lättare kvinna som kliver upp på plexiglaset. Och visst är jag lättare i sinnet. Också. För det går tydligen! Oavsett vad andra säger. 🙂

Annonser

Kroppens signaler…

Känna eller icke känna…. Det är frågan. 

Tänk om det var lätt. Alltså. Stresspåslag kommer för både bra saker, prestationsrelaterade saker (typ prata framtid eller lön), roliga saker (linedance eller fika med en väninna). Det kommer också av tandläkarbesök ( inte ens mitt eget), att ställa väckarklockan, att hinna med en timmes promenad innan ett frisörbesök som är om FYRA timmar, frustrationen att jag glömt hur, var, när man deklarerar, och, och, och….. 

Jogging, dusch och träffa någon. Too much. Stopp. Och så stötvis. Känner mig stark. Nu jävlar. (Ursäkta svordom). Bakat. Joggat, pratat i telefon, längtar till jobbet, tänker att lärarlyftet kan jag greja på rutin, är social med alla jag stöter på under hundpromenaden, och….. STOPP. Tvärstopp. Tegelsten. Polokragen. Ge mig luft. 

I veckan. Polokrage. Glädje över livet. snegla på gruvhålet. Försvinn. Ruska av sig. Stark. Stärkt. Det här är lärdom. Ambivalens. Ägna fyra timmar åt ”ska jag” ”ska jag inte”. Såååå trött. Sveda i ögonen. Brus i huvudet. Ska jag eller inte? Dilemmat gällde linedance. Viktigt att göra roligt. Ha ha. Jo, det ÄR roligt. Men kroppen var trött. Huvudet trött. Eller bekväm? Fram och tillbaka. Så mycket velande. Erfarenheten hur det kan vara dagen efter om man pressat  för mycket. Gruvhålet. Vill jag eller inte? Orkar jag? Varför går jag? VILL jag dansa just i kväll? Även om det är kul. Nej, skriker kroppen. Men, det är ju kul, säger den duktiga. Det är ju inte så många gånger. Tänk om du ångrar dig om du inte gått? Tänka, tänka, tänka…..

För några månader sedan hade jag aldrig tänkt så här. Hade bara kört på och planerar morgondagens middag på vägen till dansen och fixat lite annat när jag kom hem. Suck. Nu. Då. Då. Nu. 

Stannade hemma. Läste bok. Tegelstenen lättade. Polokragen försvann just när klockan blivit för mycket för att hinna gå. Lugn onsdag hemma. Lyssnade på kroppen. Viktigt. Svårt, dock, eftersom det är så olika vad som ger påslag. Ibland kommer det före, tankespöken, ibland strax efter och ibland någon dag efter. 

Ibland är det bra att utsätta sig för lite aktivitet, få ångesten att acceptera och minska, medan det ibland inte alls är bra. I veckan har i alla fall något varit bra. Någon. JAG. Jag har lyssnat på kroppen och valt att dra ner på tempot. Jag har gjort sådant som ger energi. Gjort några få saker som tagit energi. Vilat. Gjort lagom. Svenska ordet l a g o m. Lyssnat på kroppens signaler. Men…. Inte är de lätta att lära sig?! Kroppens signaler. Borde bli en högskolekurs eller två. 30 hp. Helfart. Polotröjan inkluderad. 

 

Försäkringskassan… En applåd!

Kuvertet i brevlådan. Tog upp det. Såg loggan på framsidan. Fkassan. Gulp. Svalde tungt. Ångesten tog fart när jag läste brevet där en personlig handläggare presenterade sig. Hör gärna av dig till mig så vi kan boka ett möte. Jag kan hjälpa dig med svar på frågor. Svälj. Hjälp. Jag vill inte ha svar. Jag kan för i hela livet inte komma på frågor att ställa. Jag vill bara vara sjuk. Eller rättare sagt. Jag vill inte vara sjuk. Kan du möjligen svara på frågan vem är jag och hur tusan blir jag frisk igen? Svara också gärna på frågan; Vad hände? 

Det här var i november. Minns klart hur jag lade kuvertet åt sidan. Orkade inte ta in vad det stod. Orkade än mindre lyfta luren och ringa denna handläggare. Grät. Såg tidningsrubrikerna framför mig, de man läst så många gånger. Jaga. Sjuka. Blåslampa. Skärp till dig för f-n. Vad skulle de säga? Skicka henne till en förskola i Ärla för omskolning? Städjobb i Eskilstuna? Herre jösses. Skärp till dig människa. Vad som sedan hände var att jag raskt tänkte ta kommandot över min situation. Så, vid nästa läkarbesök sade jag käckt att nu mår jag fint, det är nog bra att dra igång. Eller hur?! Vilket bakslag. Började gråta redan när jag föreslog det. Läkaren skakade på huvudet och konstaterade att ”sådant här tar tid. Du har inte förstått ännu”.  Någon dag efter ringde handläggaren. Hur trevlig som helst. Hon undrade om vi kunde ses för ett första möte en månad senare eller så. Ingen blåslampa. Bara försiktig vänlighet. Kändes oväntat. De ska väl vara oförstående och ställa till det? 

Sedan har jag haft möte och pratat med min handläggare i telefon flera gånger. Ingen blåslampa. Stilla undran över hur det är. Noga påpekanden att det här tar tid. Jag ska inte ha bråttom. Handläggaren har sett många som dundrat på som jag. In i kaklet bara. 180. Hon har dialog med läkaren. Är informerad. Trevlig. Välmenande. Ingen tjänar på att tvinga fram återhämtning. Det går inte. 

Så idag ringde hon tillbaka, eftersom jag hade sökt henne förra veckan. Planerad återgång. Några få timmar om dagen. Inte mycket. Lite grann. En sak i taget. Inte för många uppgifter. Telefonen burrade i fickan. Var i skogen. Fick reflexmässigt en tegelsten över bröstet när hon presenterade sig. Polokragen. Stram. Trots att tröjan inte har någon fysisk krage alls. Ångest. Prata. Prata. Tips. Råd. Vi ska höras av. En uppmaning att höra av mig direkt om det inte känns bra. Då behövs mer vila. Så förstående. Trevlig. Och det slår mig än en gång att min bild av Försäkringskassan inte stämmer överens med det jag tidigare läst. Det finns kompetent och inkännande personal på denna myndighet. Det finns rätt personer på rätt plats. Har inte läst om det särskilt ofta. En fin vårbukett och en applåd för Försäkringskassan! För att det finns fler sidor än mediabilden.

Slutligen. Det är så nämligen att den som jagat med blåslampa. Sagt ”skärp till dig för f-n”. Det är ingen handläggare. Det är ingen annan än jag själv. Jag. 

Serotonin för förstå-sig-påare och oss andra

Serotonin behöver hjärnan för att må bra. Utan detta lilla krumelurämne svajar kroppen och knoppen betänkligt. Jag har ingen kunskap i ämnet alls, förutom hur det kan svaja otäckt i livet fast man tror att ”det händer aldrig mig”. Jag bara kör ett tag till och, sedan, sedan, sedan, när jag gjort färdigt det, det och det, DÅ vilar jag. Just det. Tjena. Funkar inte så, kan jag tillägga. Med besked. Bestämt. Till alla andra duktiga ihärdig supermänniskor där ute. När bägaren är nådd så rinner det över läskigt fort. Bara så där, för en ynka droppe. Blupp… 

Hur som helst; man får väl prova sig fram. Motion i lagom takt höjer serotoninhalten. Lagom. Smaka på det svenska ordet, måste väl vara ett av de bästa orden som finns? När man kraschat på livets stig så fungerar det kanske inte att sprinta i spåret eller att tokgymma. Jag fick i alla fall påfyllnad av stresshormoner som ett otäckt brev på posten. Det var bara att dra ner på tempot. Ta turer där hjärnan hann bearbeta intrycken av saker runt omkring snarare än att hetsa fram. 

Man kan tydligen äta sig frisk också, säger de som vet. Kiwi är en höjdare. Banan. Havregryn. Magnesium och B-vitamin ökar orken och påverkar. Jag tycker om kiwi. Mums. Men äta en hel låda vete f-n…. 

Jag vet egentligen inte vart jag vill komma med detta inlägg. Jo, det vet jag förresten. Man måste göra det man själv känner fungerar för den egna kroppen och återhämtningen. Man kan måla, skråla, vråla ( så länge man inte stör någon annan) och man kan äta, påta och gråta. Baka, läsa, kratta och skratta. (Nu imponeras jag av min egen rimförmåga. De små grå kanske har börjat att piggna till lite?!) Det som passar Bill kanske inte passar Bull och med största säkerhet är det tvärfel för Elake Måns. Den enes recept kanske inte passar den andre. Och tvärtom. Vi är ju alla olika. Tack och lov. 

Under veckan har jag hört två ytterligheter. Konstateranden från världen omkring oss. Jag värderar inte. Dömer inte. Inte på något sätt. Konstaterar bara bråddjupet dem emellan.

1.” Med hund behövs inga lyckopiller. De är världens bästa serotoninhöjare.” 

2. ”Jag önskar ibland att jag bröt benet eller råkade ut för en lagom olycka så jag fick vila.” 

Sug på dem ni! Två konstateranden, två ytterligheter. Får det lov att vara en kiwi? 

3,90 på ICA. Ta två så blir du uberlycklig. Förresten blir man inte lycklig av något piller. Det där med lyckan får man fixa på egen hand. Med hund, eller utan. Vad som gör oss lyckliga vet vi själva. 

Jag känner mig i alla fall nöjd med att nu efter en tids återhämtning kunna jogga igen. Och må bra av det. Tömma kroppen på negativ energi och fylla på med ny positiv. Det funkar för mig just nu. Men kanske inte för dig?

Mindfulness – dog style…

Blev ju ingen mindfulnesskurs i fredags. Gasa och bromsa. Tvärnita. Tanka. Åtgärda orosmoment. Vila. Andas. Skratta. Umgås. Ja, så har det gjorts de senaste dagarna. Sedan härdsmältan i torsdags. Känns ganska bra. 

Haft något mer energi. Gjort sådant som känns bra att göra. Motionerat till exempel. Skönt. Lite stel och trött. Bra att vara trött i kroppen och inte i knoppen… Det gäller bara att känna efter, för jag har fått kvitto på att för mycket av det goda leder till tröttmössa och negativa Vimsantankar. Förra onsdagens jogg, prom och dans blev nog mycket. För mycket. Svårt att veta, men kanske hade energin räckt bättre och tankarna varit klarare kring framtid och doktor och allt om jag inte hade gått på dansen. Jag kände det nästan innan. Men gick ändå. Så klart. Det är ju kul. Man är ju anmäld. Kunde inte stanna hemma bara så där utan Giltig anledning. Så blev det. 

I dag är det inte dans. Är någon ”kvinnor-kan-träff” i lokalen. Ja, det kan de säkert. Tema biodling tror jag. Oj, vad sugen jag blev. Not. Inte alls. Har hellre en egen ”kan-träff” hemma i mitt eget goda sällskap. Har varit ute i milspåret och nu efter en dusch är jag slö. Slö som en sollapande perserkatt. Skönt att få vara det. Skönt att krypa ihop med Bruna hund och bara vara. Han verkar också tycka det är skönt. Suckar lite tungt. Trampar och gnäller. Verkar drömma. Sväljer och drar en jättesuck. Och så snarkningarna. Nu kommer de. Timmerstockar. Djupa. Sövande. Rogivande. Känner hur de egna andetagen blir lika avslappnande. Njuter av stunden och lugnet. Det här är mindfulness – dog style. En skön stil en skön dag.