Reptilhjärna och sirap

Hjärnan är en intressant konstruktion. Önskar det fanns en ritning med centralfunktionernas kommandocentral utmärkta. Tänker på hur den emellanåt är seeeeg som sirap. Typ vid de tillfällen när ett val ska göras. Här snackar vi inte enbart stora och viktiga val, utan de små mest obetydliga sådana. Kassan på Konsum är en klassiker, slår aldrig fel. ”Vill du använda eller behålla din återbäring?”. Titta på displayen, tänka, titta, tänka. Eh? Så tröttnar displayen och skriker ”Time out” på sitt digitala vis. ”Det går att göra om, ifall du vill använda din återbäring”, säger kassörskan vänligt. Svettas. Nä. Inte viktigt. Några tior. Låt de vara kvar till nästa gång. Eller till gången därefter om sirapshjärnan är lika ickealert även vid nästa inköpstillfälle.

Sirap ja. Sedan har vi motsatsen. Reptilhjärnan som ligger och trycker tyst utan att hjälpa till på Konsum, men som på en promillesekund kan leverera och sälja in negativa tankar. Swisch. Det går aldrig. Svisch. Jag kan inte. Swosch. No nooooo…. Inte din grej va?
Reptilhjärnan kan säkert vara en hygglig rackare, men den skulle nog behöva programmeras om en aning. En vänlighetsuppgradering.

Ska ut i spåret. Har inte sprungit på några dagar. Here comes the reptile! ”Du orkar nog inte hela varvet idag. Du kommer gå i backarna”. ”Du orkar aldrig ända upp!”
Tack, Herr Reptil. Eller Fru. Hen Reptil.

Eller när jag läste igenom instruktionen till nästa moment av lärarlyftet. Reptilen slog till redan när jag skulle öppna filen med instruktionen! ”Zzzzzzzvåååårt. Det blir zzzzzå zvårt. Kanzzzze zå svårt att du inte förzzztåår ens vad du zzzka göööra?”. Ormskrälle! Håll klaffen. Öppnar filen. Ormen har redan bestämt hur jag ska tolka innehållet. Gasar! Stänger filen. Öppnar igen. Att det alltid ska vara så svårt? Så lugnar sig tankarna. Ormen sprattlar i en sirapspöl… Hmm. Det har ju gått bra hittills! Lite för bra om man ska vara ärlig. Mindre duktighet och mer harmoni, tack. Så var det ju…

Läser igen. Reptilen har tagit sig ur sirapen och skriker uppkäftigt ”Ha! Vad var det jag sade? Zzzsvårt!”. Polokragen. Tegelsten. När. Det här kommer jag inte få ihop. Aldrig. Stänger ner. Tar upp igen någon dag senare. Reptilen är beredd. Skickar iväg den. Vänta! Jag måste bara läsa igen hur svårt det var…. Hmm. Flinar. Brett. Svårt. Nja. Inte. Inte alls. Ormskrället har lurat mig igen. Uppgiften går ut på att göra en serie lektioner i ett tema. Använda styrdokumenten och motivera mina utifrån pedagogiska tankar. Svårt? Ha! Bit dig i svansen lille reptil! Det här är inte svårt. Det här är en grundbult i mitt arbete. Det här gör vi dagligdags. Varje lektionsinnehåll har en mening och ett mål. Allt förankrat i läroplaner. Genomförandet, hur det görs, där har vi de pedagogiska tankarna.

Plättlätt således. Fiktiv planering. Utan verkliga begränsningar och enskilda behov att ta hänsyn till som i det verkliga arbetet. Planera för elever utan att ha de verkliga människornas kunskapsnivå och bästa i åtanke.

För att återgå till hjärnan. Tänk om det var lika plättlätt att styra reptilhjärnan mer åt Konsumhållet. Bara öppna dokument med lite lagom sirapsnivå och läsa först, sedan reflektera och därefter möjligen värdera innehållet. Suck. Kommandocentralen är nog svårmanövrerad. Tänk bara på nivån sirap. Det får ju inte heller bli för mycket, eftersom man då riskerar problem att bara öppnandet av filen. Eller igångsättningen av datorn. Inloggning. Koder. Ja, ni fattar dilemmat…

I morgon blir det högskolan för mig. Det kommer gå fint. Plättlätt. Men, i morgon bitti kommer garanterat reptilhjärnan bjuda på någon intressant vinkling av dagens innehåll bara för att skapa oreda. Så där som bara ett ettrigt ormskrälle kan.

Annonser

Som att vara med i ett tvprogram – eller mindfulness när det är som mest spännande…

Ja, vad ska man säga? Dagens tillfälle på mindfulnesskursen kändes lite overkligt. För det första så var jag så trött att en bra mindfulnessidé hade varit att åka hem och vilat. Nu blev det en Mc Wrap i bilen med foten på gaspedalen. Sedan en buss som stod ivägen för parkeringsplatsen jag tänkt mig, vilket orsakade en tvåvarvskörning runt kvarteret a’ la Hawaii eftersom jag höll på att avsluta min harmoniska (not) lunch samtidigt. Kom i tid i varje fall och stängde duktigt av mobilen. Så blev det upprop. Åtta vilsna själar i väntrummet som ägnade all tid åt att ”inte-låtsas-om-varandra”. 

Gick in i konferensrummet. Gäspade. Kom av mig rejält. Började sniffa. Alla sinnen aktiverade. Uäck! Det luktar… Undrar om någon har sin mest kvinnliga vecka, eller hade den för några veckor sedan och glömde ett trosskydd någonstans? (Tänka tänka. Jag klarar INTE att sitta här inne i en och en halv timme!) Kursledaren kvistar in, öppnar fönstret och ursäktar doften. Det har tydligen konfererats och mumsats räksallad här för några minuter sedan. OK. Tänker: De kommer må strålande (totally not) i morgon, för de där räkorna doftar inte mumma… Mindfulness är ju att använda alla sina sinnen, så ok, nu var näsan och doften avklarad. 

Sedan kör vi igång. Tre duktiga flickor är där från föregående gång. Jo, jag är en av dem. En person saknas från förra gången och några har tillkommit. En ung man svettas. Kolossalt. Efter en stund framgår det att han trodde han skulle på individuell samtalsterapi. Stackarn! Kursledaren tar ett snack med den unge blöte mannen och vi andra väntar. Väntar. Väntar. Sitter och glor på varandra under lugg. Och väntar. Här skulle det ha funnits ett golvur för ökad effekt. Tick tack. Tick tack. Blickar som undviker. Blickar som söker sig till de andra. Undrande. Vad är det för fel på henne? Hur mår han tro?  Vad tycker de om detta? Tick tack. 

Blöte mannen kommer in igen och så även kursledaren. Power point. Drar igång. Knackar på dörren. En vilsen själ till. Jag såg henne i väntrummet och tänkte omhändertagande nästan fråga om hon inte skulle med. Kursledaren ropade upp kursen med mängder av tillrop ute i väntrummet. ”Kurator! KBT! Mindfulness! ACT! Acceptans! Verktyg vid utmattning och ångest!” Den vilsna satt kvar. Uppropen blev nog för många. Hon missade hela budskapet. Det hade jag också garanterat gjort för några månader sedan. Jag hade väl suttit kvar där än i väntrummet, inlarmad eller något! Vilsen. 

Välkommen. Börjar om. Och nu händer det! Den stillsamma kursen med nyttiga verktyg för hur man ska förhålla sig till en stressig tillvaro övergår succesivt till något som bitvis blir en gruppsession som i Anger Management! Den duktiga är på väg att ge goda råd och så kommer Vimsan på sig att här behöver hon minsann inte vara duktig och så håller hon för munnen på Duktig. Kursledaren har ju som uppgift att stötta och ge råd.

Kursledaren får resten av tillfället ge individuella råd och handledning och samtidigt hålla koll på klockan för att ge oss den utlovande utbildningen. Kursledaren ser svettig ut. Hon använder nog all sin mindfulnesskunskap. Vimsan får höra massor om andras problem och känner hur hon lyssnar utan att lyssna och bry sig aktivt. Det här är inte mina vänner. Jag har inte bett att få deras överdos, skilsmässa och depression i mitt knä. Jag lyssnar. Jag konstaterar att vi alla har vårt bagage. ”Jag har svårt att göra övningarna, för jag ställer kravet att det ska gå så bra”, säger en ung kvinna som berättat att hon lider av duktighetskrav. Bingo. Vimsan vaknar till och lyssnar. Tänker ge mängder av goda råd. Har lust att vinka och vifta och ropa ”Eller hur?”. Bromsar och håller käft. 

Här i dag är Vimsanduktig inte kapten. Inte coach. Inte duktig. Inte ens särskilt vimsig. Hon är närvarande och plockar upp de verktyg hon orkar. Hon känner med alla människor som har problem. Men hon vill inte höra dem. Vill inte lösa dem. Man måste arbeta med sig själv. Först. Innan man hjälper andra. Vimsan har hjälp flera individer idag. Med multiplikation. Det gick bra och det gav positiv energi. Men, de hålögda kvinnorna och svettiga männen får kursledaren hjälpa. Väldigt gärna. Och helst när det inte är kurs. 

 

Inre resor och geografiska förflyttningar…

Det här med utmattning har verkligen varit, och är fortfarande, en resa. En inre sådan. Kom härom dagen på mig själv att tänka på andra resor man gjort, alltså av typen geografisk förflyttning. Tänk vad det finns att uppleva! Tänk vad mycket man upplevt och ändå, när man ser världen som ett smörgåsbord framför sig, hur lite man faktiskt upplevt av allt man skulle vilja se och göra… 

På smörgåsbordet finns mycket gott och så finns de där faten man passerar och kan klara sig utan. Min high five buffetallrik ser nog ut så här:

Utsikten från bergsklostret i klippväggarna på den grekiska ön Amorgos.

Känslan när man efter en lång och sandig promenad får in rykande heta vitlöksräkor till bordet på den enkla serveringen. Fuerteventura. 

Omgiven av höga klippor i stekande hetta ser jag den plötsligt, El Khazneh, Skattkammaren Petra Jordanien.

Ruskas om ordentligt av levnadsöden och möter glädje med samtidig misär. Soweto, Sydafrika.

Tidvattnet gör att strandremsan vid Chicken Island blir till en smal tråd och vår longtailchaffis för dagen vaknar till i sin hängmatta och kör oss till Poda strax bredvid. Krabi, Thailand.

Och här är de där sladdriga citronfromagebitarna som man hade klarat sig utan:

Sjukhus med ömklig liten. Side, Turkiet.

Svart lavasand med fimpar. Perissa. Santorini. 

Springa för livet och gömma sig i buskage. Senigallia Italien. 

Huvudvärken dagen efter i kombo med kanaltur. Amsterdam.

Doft av sulfit och dressinjärnväg med omöjlighet att bromsa för mängder av smågrodor. Assens Fyn.

Tänk så mycket man upplever på resa. Massa guldkorn. Och så de där missarna. Som man kunde klarat sig utan, men som ändå tillhör på något vis. Beträffande den inre resan så går den sakta framåt. Rakt ibland, emellanåt nära att snubbla till och sedan styrfart igen. Det gäller bara att parera mellan de små förrädiska klickarna citronfromage… 

 

Majndfullnäss… eller konsten att jobba lite grann.

En vecka har passerat. En vecka. Jag har jobbat. Varit den där läraren några timmar om dagen. Tänk hur festlig kroppen är, eller rättare sagt hur fiffig och ofestlig den är. Det märktes redan på sättet jag åt frukost dag 2. Insåg att jag STOD vid diskbänken för att äta frukost. Nä nä, sätt dig kvinna. Satte mig. Slukade värmda bär i några snabba skedar. Kom på mig. Tugga tugga. Smörgås. Tugga. Tugga. Saaaakta. Känna efter hur brödet smakar; varmt, grovt med kärva valnötsbitar. Gott. Njuta. Ta sig tid att njuta av det lilla. Morgonsolen ute. Skatan hoppar i gräset. Det varma teet som får den morgontrötta kroppen att vakna till och tina upp. Andas. Småprata med barnen. Skicka iväg tankarna på vad som ska göras och bara äta frukost.

Så ut från bilen. Öde skolgård. Alla har redan startat. Och här kommer jag. Arbetar. Fast ändå inte. Så lite. Stegen från bilen. Inte släntrande steg in som när man går in på Konsum, utan jobbsteg. Signalerar att här kommer jag; kompetent, rask och energisk. Hör stegen efter bara någon meter. Hör en fågel och stannar upp. Säger till mig själv att gå. Inte klappra fram. Inte småspringa. Det är slut på det nu. Gå. Det är konstigt, men när man går sakta och känner morgonsolens strålar som bjuder på lite värme så går kroppen ner i tempo. Hjärnan styr kroppen; tänker att det är otäckt och här ska man stressa, MEN kroppen KAN styra hjärnan och genom att sega fram som en irriterande snigel (jag har alltid haft svårt för sävliga människor som inte är reptilsnabba ekorrar som jag själv) så kan man lura hjärnan att tänka om. Det är inte farligt. Det är inte bråttom. Låter löjligt enkelt, men är ack så svårt inser jag efter att ha sniglat fram ömsom hastat två tre steg åt gången i korridorerna i en vecka.

Kaffemaskinen har stressat mig länge. F-n vilken tid den tar. Man kanske ska kopiera en bunt papper eller rensa postfacket så länge? Kanske hinner man avhandla ett elevärende i förbifarten i en tom vrå? Jösses. Den här veckan har jag sett fenomenet från ”den andra sidan”. Väntat på min kopp. Pratat och faktiskt suttit ner i fikarummet. Noterat att inte alla gjort det samma. De har vänt vid maskinen och arbetat vidare. Hållbar utveckling. Bli vän med kaffemaskinen är ett steg i rätt riktning. GÅ i korridorerna. GÅ till och från bilen. Andas och gör en sak i taget. Mindfulness.

Konsten att jobba lite grann, den är inte lätt. Men med tydliga arbetsuppgifter går det bra. Nationella prov. Läsförståelse. Bedömning. Kravnivå. Göra kopplingar till egna erfarenheter. Ortografisk läsning. Mål att uppnå. Åhhhhh, vad jag har…………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………… haft roliga dagar! Gjort nytta! Mitt arbete är bara ett arbete, det är inte allt i livet. Mitt arbete är stressigt och utmanande. De här dagarna har jag upplevt de där guldstunderna man får privilegiet att göra i mitt arbete. Möta elever. En till en. Lyssna. Instruera. Ta del av tankar. Se spända ansikten övergå till trygga och stolta ansikten med insikten att de lärt sig. De kan!

Och vet ni – det har varit som att se sig i en spegel. Jag kan! Jag kan! Jag är bra på det här och det är kul. Det som krävs är – lite majndfullnäss. (Ett klämkäckt understatement, men ändå en sanning. En SVÅR sådan.)