Återbesök hos Beppe

Var hos den hummande Beppe igår. Hur har du haft det sedan sist? Frågade Beppe och pustade lite, så där som GW gör. Hmm, eller jag måste nog rätta mig: Nästan så där som GW gör. Inte många som kan sucka och pusta som han… Åter till frågan. Hur ska man svara på en sådan fråga? Det var ju över en månad sedan sist. Nästan två. Två månaders berg- och dalbana men som trots sina krön och branter sakta segat uppåt.

Beppe fick vackert lyssna. Länge. Hummande. Antecknande. Inskjutande någon liten kommentar eller fråga. Beppe konstaterade att jag har insikt. Han konstaterade också att jag hade mycket kvar att lära på mina fjuttiga procent. ”Fast jag hinner ju inte med mitt jobb….” Hum hum. Upplever du att du gjorde det på 100%? Tystnad. Den var bra. Ett noll till Mysfarbrorn.

Efter mycket hummande så var besöket över. Han är ju underbar! Hur man nu kan vara det i ovårdat skägg, sandaler med korviga sockor och med en framtoning som GWs lillebror. Han är rätt man på rätt plats. Tryggheten personifierad. Lugn. Inte hoppande hjärtslag där inte! Stencool. Erfaren.

Han har träffat många lärare de senaste åren. Sådana som jag. Han sätter huvudet på spiken när vi pratar. Det är som om han kan titta in i skallen och höra vad jag tänker säga innan jag sagt det. Känns bra att veta att många gått igenom detta. Inte för att jag önskar någon det, utan för att jag då känner mig ganska ok. Lagom. Svensson.

Beppe gav mig en verbal guldstjärna! Ja, det tycker vi duktiga om ! Sträckte på mig och kråmade som en perserkatt. Jag har insikt! Jag är medveten om varför saker händer och om kroppens signaler! Wow… Jo, jag vet. Och så ett strängt ögonbryn: Det gäller att ta hänsyn och lära sig sätta gränser. Mmm. Hum hum. Då ses vi igen om en månad då. Hum. Suck. Pust. Stön.

Går ut i solen och önskar att Beppe kan spilla över lite, en tesked eller så, av sitt lugn till mig. Går sakta till bilen. En kråka dricker girigt vatten i en pöl. Säger ”hej kråkan!” Men han har inte tid att svara. Törstig.
Jag med. Har pratat mycket på kort tid. Tar en klunk Loka och suckar. Inte en GWSuck. Bara en suck av välbehag. Lugn. Trött. Ändå tillfreds. Just nu, denna stund. Kanske har Beppes lugn ändå smugit sig med?

Annonser

Inlägget som kom av sig

Tänkte att det var ett tag sedan det skrevs något här, men det är ta mig tusan tomt. Tomt på tankar som går att skriva ner. Tror jag. Fast, det kommer ju ord när jag börjar skriva. Ord. Ord som känns tomma och utan mening. Och så de där innersta tankarna, de där orden som blir för personliga för att formuleras i skrift. De kommer inte ut. Tur det, kanske. Så, då återstår tomheten. Tomt på skärmen, men raka motsatsen i huvudet.
Inga inlägg. Energin läggs på det riktiga livet. IRL. Det som inte går i repris.

Den Duktiga stuvar runt och trycker in tankar, planer och formuleringar i Hjärnkontoret. Vimsan försöker möblera bort dem. Den Duktiga blir extra alert när datum, dead lines, dyker upp i livet. Nu är det i skolans värld vad man kan kalla omdömestider. Datum. Formuleringar. Bedömningar. Tankar. Observationer. Det tar kraft att hålla Duktig på halster. Håll henne kort. Kort som f-n.

Vimsan är som mest tillfreds vid givande stunder när hon får möta en enskild elev och anpassa metod och innehåll för att stötta. Vilken känsla när det bara – voilà! – visar sig att någon lärt sig något marigt. Idag var en dag med många guldstunder. Härligt. Det är intressant att Duktig dyker upp när Vimsan vara borde vara nöjd, klappa sig på axeln och gå hem.

Duktig ställer krav. Så många att det borde finnas ett särskilt återvinningskärl för kasserade krav på returstationen. Å andra sidan vill väl ingen ha mina kasserade gamla krav, de går väl runt och bär på sina egna. Jag kommer arbeta vidare för att den där duktiga ska flytta in i ett annat hjärnkontor. Tveksamt om det lyckas, vi har nog kamperat hela livet ihop. Men, vem vet? Kanske plötsligt, med anpassning och lite stöttning så säger det – voilà! – och balans infinner sig. Ingen kravställande elak inre kritiker. Bara jag. Nöjd och tillfreds. Och duktig utav bara fanken som vanligt, för att jag är sådan. Och stolt över det. För min skull. Inte för andras.

Inlägget som kom av sig blev en liten rörig väv av tankar. Ett ganska värdelöst inlägg. Ord. Ibland är de intressanta och ibland bara, ja, ord… Tedrickande och tv-tittande samtidigt. Inte en smula mindfulness. Har inte en susning vad jag tittat på. Oduktigt. Bra. Over and out. Voilà!