Here we go again…

Jo då. Man kan tydligen utsätta sig för att hamna i diket igen. Högst omedvetet naturligtvis, för i detta bråddjupa nattsvarta mörker söker man sig inte frivilligt. Ändå hamnar man där. Man och man… Jag. Jag hamnade där. Igen. Om någon undrar hur så kan jag inte svara. Om någon undrar varför så har jag inte heller något svar. Det bara bidde. Även om medvetenheten finns där, om onödigt stränga krav och tvivel på sig själv, så är det inte helt enkelt att förhålla sig till. Ärligt talat är det rent ut sagt skitsvårt. Den egna självbilden har ju formats under många år och är inte en skuta man vänder runt i en handvändning. Så självinsikt finnes. Förhållningssätt till självbilden behöver arbetas vidare på.

Signalerna då? Jo, kroppens signaler fanns ju där. Många och ihärdiga. Fast Duktig valde den för stunden enklaste lösningen att ignorera dem. Sömnlöshet. Check på den. Glömska. Check. Tappa bort saker. Dubbelcheck. Gråta utan anledning (Jag är bara lite trött). Trippelcheck. Bara att köra på, för ingen annan gör det åt dig.

Så kom eventet. Höstens stora löparfest, bara för kvinnor – Tjejmilen. Hela kroppen mådde dåligt veckan innan. Vill inte. Orkar inte. Vimsan klagade och grät högljutt. Kör på för f-n, du får vila sedan, manade Duktig på. Så klart. Man kan ju inte ställa in.

När man så på dagen för loppet ska åka två stationer tunnelbana och lyckas med konststycket att hoppa på rätt linje, men få för sig att det är fel, hoppa av och byta till en annan, för att upptäcka att nu ÄR det fel och det var nog rätt från början, hoppa av, åka tillbaka en station  och byta till rätt linje igen…. då är man inte helskärpt. Självklart går man också upp fel uppgång och blir ännu senare till den väntande, och en smula undrande, väninnan.

Å så loppet då. Otränad springer Duktig hela varvet utan att behöva gå ett enda steg. Endorfinerna bara rasar på! Snacka om att känna sig stark och oövervinnerlig. Nu ska här prioriteras tid för sig själv och träning. Jo då. Nästa morgon är Duktig tyst. Vimsan gråter, trött och urlakad. Gråter hela dagen faktiskt. Tar sig samman och jobbar. Gråter lite till. Glömmer vad hon pratar om. Eleverna är ju så pigga på att hjälpa till, så man reder sig ganska länge. Planering. Sirap i hjärnan. Skärp till dig för h-e. Så ja. Titta det gick ju, idag med.

Sedan är det stopp. Stopp. Tvärstopp. Igen. Vad f-n hände? Medvetenhet var det ja. Nu är nu. Sex veckor hemma och hitta fotfästet. I början tappa det mer än man trodde var möjligt. Igen. Jag unnar verkligen inte någon att drabbas av detta. Ändå är det så många som gör det. Flera lärare. Sorgligt. Tänk att man kan lära andra så mycket och ändå ha så svårt att lära sig själv att leva. Leva i nuet. Inte i gammalt groll eller i oro över framtid. Nu är nu.

Något positivt med att lyckas med att misslyckas en gång till finns det faktiskt. Tro det eller ej… Jo, när det var som mörkast och mest hopplöst så tändes en liten glimt av hopp! En igenkännande trygghet och förvissning om att det vänder. Det blir bättre! Det kommer inte alltid att vara så här. Ett steg i taget, en minut, en stund, en timme och så dagar. En dag ser du i backspegeln och inser att det hänt något. Det har vänt. Ångesten kanske till och med är borta. När du försöker känna hur den kändes så minns du, men du känner inte. Den skrämmer inte längre. Kom fram, kom hit och ta mig om du vill! Den kommer inte. Då börjar jobbet igen. Jo, lärare, förvisso. Ett viktigt jobb. Men det verkligt stora och viktiga jobbet är att lära sig att leva i nuet.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s