Som att vara med i ett tvprogram – eller mindfulness när det är som mest spännande…

Ja, vad ska man säga? Dagens tillfälle på mindfulnesskursen kändes lite overkligt. För det första så var jag så trött att en bra mindfulnessidé hade varit att åka hem och vilat. Nu blev det en Mc Wrap i bilen med foten på gaspedalen. Sedan en buss som stod ivägen för parkeringsplatsen jag tänkt mig, vilket orsakade en tvåvarvskörning runt kvarteret a’ la Hawaii eftersom jag höll på att avsluta min harmoniska (not) lunch samtidigt. Kom i tid i varje fall och stängde duktigt av mobilen. Så blev det upprop. Åtta vilsna själar i väntrummet som ägnade all tid åt att ”inte-låtsas-om-varandra”. 

Gick in i konferensrummet. Gäspade. Kom av mig rejält. Började sniffa. Alla sinnen aktiverade. Uäck! Det luktar… Undrar om någon har sin mest kvinnliga vecka, eller hade den för några veckor sedan och glömde ett trosskydd någonstans? (Tänka tänka. Jag klarar INTE att sitta här inne i en och en halv timme!) Kursledaren kvistar in, öppnar fönstret och ursäktar doften. Det har tydligen konfererats och mumsats räksallad här för några minuter sedan. OK. Tänker: De kommer må strålande (totally not) i morgon, för de där räkorna doftar inte mumma… Mindfulness är ju att använda alla sina sinnen, så ok, nu var näsan och doften avklarad. 

Sedan kör vi igång. Tre duktiga flickor är där från föregående gång. Jo, jag är en av dem. En person saknas från förra gången och några har tillkommit. En ung man svettas. Kolossalt. Efter en stund framgår det att han trodde han skulle på individuell samtalsterapi. Stackarn! Kursledaren tar ett snack med den unge blöte mannen och vi andra väntar. Väntar. Väntar. Sitter och glor på varandra under lugg. Och väntar. Här skulle det ha funnits ett golvur för ökad effekt. Tick tack. Tick tack. Blickar som undviker. Blickar som söker sig till de andra. Undrande. Vad är det för fel på henne? Hur mår han tro?  Vad tycker de om detta? Tick tack. 

Blöte mannen kommer in igen och så även kursledaren. Power point. Drar igång. Knackar på dörren. En vilsen själ till. Jag såg henne i väntrummet och tänkte omhändertagande nästan fråga om hon inte skulle med. Kursledaren ropade upp kursen med mängder av tillrop ute i väntrummet. ”Kurator! KBT! Mindfulness! ACT! Acceptans! Verktyg vid utmattning och ångest!” Den vilsna satt kvar. Uppropen blev nog för många. Hon missade hela budskapet. Det hade jag också garanterat gjort för några månader sedan. Jag hade väl suttit kvar där än i väntrummet, inlarmad eller något! Vilsen. 

Välkommen. Börjar om. Och nu händer det! Den stillsamma kursen med nyttiga verktyg för hur man ska förhålla sig till en stressig tillvaro övergår succesivt till något som bitvis blir en gruppsession som i Anger Management! Den duktiga är på väg att ge goda råd och så kommer Vimsan på sig att här behöver hon minsann inte vara duktig och så håller hon för munnen på Duktig. Kursledaren har ju som uppgift att stötta och ge råd.

Kursledaren får resten av tillfället ge individuella råd och handledning och samtidigt hålla koll på klockan för att ge oss den utlovande utbildningen. Kursledaren ser svettig ut. Hon använder nog all sin mindfulnesskunskap. Vimsan får höra massor om andras problem och känner hur hon lyssnar utan att lyssna och bry sig aktivt. Det här är inte mina vänner. Jag har inte bett att få deras överdos, skilsmässa och depression i mitt knä. Jag lyssnar. Jag konstaterar att vi alla har vårt bagage. ”Jag har svårt att göra övningarna, för jag ställer kravet att det ska gå så bra”, säger en ung kvinna som berättat att hon lider av duktighetskrav. Bingo. Vimsan vaknar till och lyssnar. Tänker ge mängder av goda råd. Har lust att vinka och vifta och ropa ”Eller hur?”. Bromsar och håller käft. 

Här i dag är Vimsanduktig inte kapten. Inte coach. Inte duktig. Inte ens särskilt vimsig. Hon är närvarande och plockar upp de verktyg hon orkar. Hon känner med alla människor som har problem. Men hon vill inte höra dem. Vill inte lösa dem. Man måste arbeta med sig själv. Först. Innan man hjälper andra. Vimsan har hjälp flera individer idag. Med multiplikation. Det gick bra och det gav positiv energi. Men, de hålögda kvinnorna och svettiga männen får kursledaren hjälpa. Väldigt gärna. Och helst när det inte är kurs. 

 

Annonser

Inre resor och geografiska förflyttningar…

Det här med utmattning har verkligen varit, och är fortfarande, en resa. En inre sådan. Kom härom dagen på mig själv att tänka på andra resor man gjort, alltså av typen geografisk förflyttning. Tänk vad det finns att uppleva! Tänk vad mycket man upplevt och ändå, när man ser världen som ett smörgåsbord framför sig, hur lite man faktiskt upplevt av allt man skulle vilja se och göra… 

På smörgåsbordet finns mycket gott och så finns de där faten man passerar och kan klara sig utan. Min high five buffetallrik ser nog ut så här:

Utsikten från bergsklostret i klippväggarna på den grekiska ön Amorgos.

Känslan när man efter en lång och sandig promenad får in rykande heta vitlöksräkor till bordet på den enkla serveringen. Fuerteventura. 

Omgiven av höga klippor i stekande hetta ser jag den plötsligt, El Khazneh, Skattkammaren Petra Jordanien.

Ruskas om ordentligt av levnadsöden och möter glädje med samtidig misär. Soweto, Sydafrika.

Tidvattnet gör att strandremsan vid Chicken Island blir till en smal tråd och vår longtailchaffis för dagen vaknar till i sin hängmatta och kör oss till Poda strax bredvid. Krabi, Thailand.

Och här är de där sladdriga citronfromagebitarna som man hade klarat sig utan:

Sjukhus med ömklig liten. Side, Turkiet.

Svart lavasand med fimpar. Perissa. Santorini. 

Springa för livet och gömma sig i buskage. Senigallia Italien. 

Huvudvärken dagen efter i kombo med kanaltur. Amsterdam.

Doft av sulfit och dressinjärnväg med omöjlighet att bromsa för mängder av smågrodor. Assens Fyn.

Tänk så mycket man upplever på resa. Massa guldkorn. Och så de där missarna. Som man kunde klarat sig utan, men som ändå tillhör på något vis. Beträffande den inre resan så går den sakta framåt. Rakt ibland, emellanåt nära att snubbla till och sedan styrfart igen. Det gäller bara att parera mellan de små förrädiska klickarna citronfromage… 

 

Majndfullnäss… eller konsten att jobba lite grann.

En vecka har passerat. En vecka. Jag har jobbat. Varit den där läraren några timmar om dagen. Tänk hur festlig kroppen är, eller rättare sagt hur fiffig och ofestlig den är. Det märktes redan på sättet jag åt frukost dag 2. Insåg att jag STOD vid diskbänken för att äta frukost. Nä nä, sätt dig kvinna. Satte mig. Slukade värmda bär i några snabba skedar. Kom på mig. Tugga tugga. Smörgås. Tugga. Tugga. Saaaakta. Känna efter hur brödet smakar; varmt, grovt med kärva valnötsbitar. Gott. Njuta. Ta sig tid att njuta av det lilla. Morgonsolen ute. Skatan hoppar i gräset. Det varma teet som får den morgontrötta kroppen att vakna till och tina upp. Andas. Småprata med barnen. Skicka iväg tankarna på vad som ska göras och bara äta frukost.

Så ut från bilen. Öde skolgård. Alla har redan startat. Och här kommer jag. Arbetar. Fast ändå inte. Så lite. Stegen från bilen. Inte släntrande steg in som när man går in på Konsum, utan jobbsteg. Signalerar att här kommer jag; kompetent, rask och energisk. Hör stegen efter bara någon meter. Hör en fågel och stannar upp. Säger till mig själv att gå. Inte klappra fram. Inte småspringa. Det är slut på det nu. Gå. Det är konstigt, men när man går sakta och känner morgonsolens strålar som bjuder på lite värme så går kroppen ner i tempo. Hjärnan styr kroppen; tänker att det är otäckt och här ska man stressa, MEN kroppen KAN styra hjärnan och genom att sega fram som en irriterande snigel (jag har alltid haft svårt för sävliga människor som inte är reptilsnabba ekorrar som jag själv) så kan man lura hjärnan att tänka om. Det är inte farligt. Det är inte bråttom. Låter löjligt enkelt, men är ack så svårt inser jag efter att ha sniglat fram ömsom hastat två tre steg åt gången i korridorerna i en vecka.

Kaffemaskinen har stressat mig länge. F-n vilken tid den tar. Man kanske ska kopiera en bunt papper eller rensa postfacket så länge? Kanske hinner man avhandla ett elevärende i förbifarten i en tom vrå? Jösses. Den här veckan har jag sett fenomenet från ”den andra sidan”. Väntat på min kopp. Pratat och faktiskt suttit ner i fikarummet. Noterat att inte alla gjort det samma. De har vänt vid maskinen och arbetat vidare. Hållbar utveckling. Bli vän med kaffemaskinen är ett steg i rätt riktning. GÅ i korridorerna. GÅ till och från bilen. Andas och gör en sak i taget. Mindfulness.

Konsten att jobba lite grann, den är inte lätt. Men med tydliga arbetsuppgifter går det bra. Nationella prov. Läsförståelse. Bedömning. Kravnivå. Göra kopplingar till egna erfarenheter. Ortografisk läsning. Mål att uppnå. Åhhhhh, vad jag har…………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………… haft roliga dagar! Gjort nytta! Mitt arbete är bara ett arbete, det är inte allt i livet. Mitt arbete är stressigt och utmanande. De här dagarna har jag upplevt de där guldstunderna man får privilegiet att göra i mitt arbete. Möta elever. En till en. Lyssna. Instruera. Ta del av tankar. Se spända ansikten övergå till trygga och stolta ansikten med insikten att de lärt sig. De kan!

Och vet ni – det har varit som att se sig i en spegel. Jag kan! Jag kan! Jag är bra på det här och det är kul. Det som krävs är – lite majndfullnäss. (Ett klämkäckt understatement, men ändå en sanning. En SVÅR sådan.)

Betydelsefulla eller oväsentliga siffror – en ytlig fundering om min digitala (o)vän

Well, well. Inte ett inlägg om livets väsentligheter, eller kanske är det just vad det är. Eller oväsentligheter, beroende på hur man ser det. Det här är ett inlägg vars innehåll kan tolkas som ytligt. Löjligt. Dåligt. Förbjudet. Ja, det är väl gnälligt att spilla ord på detta fenomen. Likt förbannat ockuperar det många runt omkring. Jag snackar vikt. Oooops. Ja, nu kan den som tycker att det räcker sluta att läsa. Stopp. Ok.

För den som scrollat ner och läser kommer här fortsättningen….. Ibland hamnar man så snett i sina tankar och känslor så att man inte kan komma vidare. Då finns det hjälp att få. Jag snackar SSRI. Antidepressiva. Många som använt sådana eller använder, inte lika många som säger det högt. De hjälper. Men inte f-n blir man lycklig. Vissa tycker sig bli avslagna. Sömniga. Andra tycker inte de hjälper. Jag tycker de verkar fungera bra. Jag har liksom tittat fram igen. Kan tänka framåt. Klarare. NAT. Negativa Tankar. Tar inte över längre. Men, ingen Quick-fix. Bara tillräckligt stabil för att arbeta med mig själv. Ok. Nog om detta.

Så har vi biverkningar….. Då snackar jag inte de biverkningar man kan få de två första veckorna. Som jag tog högvinsten på. Alla rätt! Check! DE biverkningarna skulle jag kunna skildra på hundra sidor. Men, jag gör det inte. Det var FÖR uberjävligt. Fy f-n. Trodde inte det var möjligt. En möjligtvis rolig biverkning så här i efterhand är min fråga till maken: -ÄR mina ögon STÖRRE? Lite småkul. Kändes dock totalt okul att gå ner på affären och handla när man kände sig som Kosmoskatten! ( sjuttiotalisterna kan sin Dr.Snuggles).

Well well. Sedan kom den gamla Bettan tillbaka. Fortfarande med hela känsloregistret; arg, ledsen och glad. Så där som man ska kunna känna. Och tyngre. Ja, tyngre. En kvarstående biverkning: viktökning eller viktnedgång. I mitt fall. Öka. Öka. Hmm…. Om detta tvistar de lärda. Jag har i alla fall blivit lite stadigare. Nu har jag dragit ner på kolhydrater och det går sakta sakta sakta s a k …. t a neråt. Inte alls som det brukat funka med GI-kost. Det liksom hänger kvar. Fluff. Suck.

Lyxproblem. Ja. Men när man läser om andra som ökat tjugo kilo på ett halvår så är det inte lajbans. Hur som helst. Nu kommer det !!!!! Det GÅR att stanna i vikt eller tappa vikt trots medicinen! DET GÅR! Det tar bara rejält med tid. Med god mat utan vitt mjöl och socker så går det! Det går också att unna sig. Choklad. Vin. Lite grann. Men, det går! Min digitala kantiga vän har gäckat mig ett tag. Lagt på siffror, minskat och lagt på. MEN efter två månader är det nu en något lättare kvinna som kliver upp på plexiglaset. Och visst är jag lättare i sinnet. Också. För det går tydligen! Oavsett vad andra säger. 🙂

Kroppens signaler…

Känna eller icke känna…. Det är frågan. 

Tänk om det var lätt. Alltså. Stresspåslag kommer för både bra saker, prestationsrelaterade saker (typ prata framtid eller lön), roliga saker (linedance eller fika med en väninna). Det kommer också av tandläkarbesök ( inte ens mitt eget), att ställa väckarklockan, att hinna med en timmes promenad innan ett frisörbesök som är om FYRA timmar, frustrationen att jag glömt hur, var, när man deklarerar, och, och, och….. 

Jogging, dusch och träffa någon. Too much. Stopp. Och så stötvis. Känner mig stark. Nu jävlar. (Ursäkta svordom). Bakat. Joggat, pratat i telefon, längtar till jobbet, tänker att lärarlyftet kan jag greja på rutin, är social med alla jag stöter på under hundpromenaden, och….. STOPP. Tvärstopp. Tegelsten. Polokragen. Ge mig luft. 

I veckan. Polokrage. Glädje över livet. snegla på gruvhålet. Försvinn. Ruska av sig. Stark. Stärkt. Det här är lärdom. Ambivalens. Ägna fyra timmar åt ”ska jag” ”ska jag inte”. Såååå trött. Sveda i ögonen. Brus i huvudet. Ska jag eller inte? Dilemmat gällde linedance. Viktigt att göra roligt. Ha ha. Jo, det ÄR roligt. Men kroppen var trött. Huvudet trött. Eller bekväm? Fram och tillbaka. Så mycket velande. Erfarenheten hur det kan vara dagen efter om man pressat  för mycket. Gruvhålet. Vill jag eller inte? Orkar jag? Varför går jag? VILL jag dansa just i kväll? Även om det är kul. Nej, skriker kroppen. Men, det är ju kul, säger den duktiga. Det är ju inte så många gånger. Tänk om du ångrar dig om du inte gått? Tänka, tänka, tänka…..

För några månader sedan hade jag aldrig tänkt så här. Hade bara kört på och planerar morgondagens middag på vägen till dansen och fixat lite annat när jag kom hem. Suck. Nu. Då. Då. Nu. 

Stannade hemma. Läste bok. Tegelstenen lättade. Polokragen försvann just när klockan blivit för mycket för att hinna gå. Lugn onsdag hemma. Lyssnade på kroppen. Viktigt. Svårt, dock, eftersom det är så olika vad som ger påslag. Ibland kommer det före, tankespöken, ibland strax efter och ibland någon dag efter. 

Ibland är det bra att utsätta sig för lite aktivitet, få ångesten att acceptera och minska, medan det ibland inte alls är bra. I veckan har i alla fall något varit bra. Någon. JAG. Jag har lyssnat på kroppen och valt att dra ner på tempot. Jag har gjort sådant som ger energi. Gjort några få saker som tagit energi. Vilat. Gjort lagom. Svenska ordet l a g o m. Lyssnat på kroppens signaler. Men…. Inte är de lätta att lära sig?! Kroppens signaler. Borde bli en högskolekurs eller två. 30 hp. Helfart. Polotröjan inkluderad. 

 

Försäkringskassan… En applåd!

Kuvertet i brevlådan. Tog upp det. Såg loggan på framsidan. Fkassan. Gulp. Svalde tungt. Ångesten tog fart när jag läste brevet där en personlig handläggare presenterade sig. Hör gärna av dig till mig så vi kan boka ett möte. Jag kan hjälpa dig med svar på frågor. Svälj. Hjälp. Jag vill inte ha svar. Jag kan för i hela livet inte komma på frågor att ställa. Jag vill bara vara sjuk. Eller rättare sagt. Jag vill inte vara sjuk. Kan du möjligen svara på frågan vem är jag och hur tusan blir jag frisk igen? Svara också gärna på frågan; Vad hände? 

Det här var i november. Minns klart hur jag lade kuvertet åt sidan. Orkade inte ta in vad det stod. Orkade än mindre lyfta luren och ringa denna handläggare. Grät. Såg tidningsrubrikerna framför mig, de man läst så många gånger. Jaga. Sjuka. Blåslampa. Skärp till dig för f-n. Vad skulle de säga? Skicka henne till en förskola i Ärla för omskolning? Städjobb i Eskilstuna? Herre jösses. Skärp till dig människa. Vad som sedan hände var att jag raskt tänkte ta kommandot över min situation. Så, vid nästa läkarbesök sade jag käckt att nu mår jag fint, det är nog bra att dra igång. Eller hur?! Vilket bakslag. Började gråta redan när jag föreslog det. Läkaren skakade på huvudet och konstaterade att ”sådant här tar tid. Du har inte förstått ännu”.  Någon dag efter ringde handläggaren. Hur trevlig som helst. Hon undrade om vi kunde ses för ett första möte en månad senare eller så. Ingen blåslampa. Bara försiktig vänlighet. Kändes oväntat. De ska väl vara oförstående och ställa till det? 

Sedan har jag haft möte och pratat med min handläggare i telefon flera gånger. Ingen blåslampa. Stilla undran över hur det är. Noga påpekanden att det här tar tid. Jag ska inte ha bråttom. Handläggaren har sett många som dundrat på som jag. In i kaklet bara. 180. Hon har dialog med läkaren. Är informerad. Trevlig. Välmenande. Ingen tjänar på att tvinga fram återhämtning. Det går inte. 

Så idag ringde hon tillbaka, eftersom jag hade sökt henne förra veckan. Planerad återgång. Några få timmar om dagen. Inte mycket. Lite grann. En sak i taget. Inte för många uppgifter. Telefonen burrade i fickan. Var i skogen. Fick reflexmässigt en tegelsten över bröstet när hon presenterade sig. Polokragen. Stram. Trots att tröjan inte har någon fysisk krage alls. Ångest. Prata. Prata. Tips. Råd. Vi ska höras av. En uppmaning att höra av mig direkt om det inte känns bra. Då behövs mer vila. Så förstående. Trevlig. Och det slår mig än en gång att min bild av Försäkringskassan inte stämmer överens med det jag tidigare läst. Det finns kompetent och inkännande personal på denna myndighet. Det finns rätt personer på rätt plats. Har inte läst om det särskilt ofta. En fin vårbukett och en applåd för Försäkringskassan! För att det finns fler sidor än mediabilden.

Slutligen. Det är så nämligen att den som jagat med blåslampa. Sagt ”skärp till dig för f-n”. Det är ingen handläggare. Det är ingen annan än jag själv. Jag. 

Serotonin för förstå-sig-påare och oss andra

Serotonin behöver hjärnan för att må bra. Utan detta lilla krumelurämne svajar kroppen och knoppen betänkligt. Jag har ingen kunskap i ämnet alls, förutom hur det kan svaja otäckt i livet fast man tror att ”det händer aldrig mig”. Jag bara kör ett tag till och, sedan, sedan, sedan, när jag gjort färdigt det, det och det, DÅ vilar jag. Just det. Tjena. Funkar inte så, kan jag tillägga. Med besked. Bestämt. Till alla andra duktiga ihärdig supermänniskor där ute. När bägaren är nådd så rinner det över läskigt fort. Bara så där, för en ynka droppe. Blupp… 

Hur som helst; man får väl prova sig fram. Motion i lagom takt höjer serotoninhalten. Lagom. Smaka på det svenska ordet, måste väl vara ett av de bästa orden som finns? När man kraschat på livets stig så fungerar det kanske inte att sprinta i spåret eller att tokgymma. Jag fick i alla fall påfyllnad av stresshormoner som ett otäckt brev på posten. Det var bara att dra ner på tempot. Ta turer där hjärnan hann bearbeta intrycken av saker runt omkring snarare än att hetsa fram. 

Man kan tydligen äta sig frisk också, säger de som vet. Kiwi är en höjdare. Banan. Havregryn. Magnesium och B-vitamin ökar orken och påverkar. Jag tycker om kiwi. Mums. Men äta en hel låda vete f-n…. 

Jag vet egentligen inte vart jag vill komma med detta inlägg. Jo, det vet jag förresten. Man måste göra det man själv känner fungerar för den egna kroppen och återhämtningen. Man kan måla, skråla, vråla ( så länge man inte stör någon annan) och man kan äta, påta och gråta. Baka, läsa, kratta och skratta. (Nu imponeras jag av min egen rimförmåga. De små grå kanske har börjat att piggna till lite?!) Det som passar Bill kanske inte passar Bull och med största säkerhet är det tvärfel för Elake Måns. Den enes recept kanske inte passar den andre. Och tvärtom. Vi är ju alla olika. Tack och lov. 

Under veckan har jag hört två ytterligheter. Konstateranden från världen omkring oss. Jag värderar inte. Dömer inte. Inte på något sätt. Konstaterar bara bråddjupet dem emellan.

1.” Med hund behövs inga lyckopiller. De är världens bästa serotoninhöjare.” 

2. ”Jag önskar ibland att jag bröt benet eller råkade ut för en lagom olycka så jag fick vila.” 

Sug på dem ni! Två konstateranden, två ytterligheter. Får det lov att vara en kiwi? 

3,90 på ICA. Ta två så blir du uberlycklig. Förresten blir man inte lycklig av något piller. Det där med lyckan får man fixa på egen hand. Med hund, eller utan. Vad som gör oss lyckliga vet vi själva. 

Jag känner mig i alla fall nöjd med att nu efter en tids återhämtning kunna jogga igen. Och må bra av det. Tömma kroppen på negativ energi och fylla på med ny positiv. Det funkar för mig just nu. Men kanske inte för dig?