Triggers

Sitter om kvällen och myser med en kopp te och en chokladbit. Mörk, 78%, inslagen i fin folie. Direktlevererad av husbonden som varit i Torino. Ipad i knät och tittar slött igenom nyhetsflödet på diverse sidor. Lugnt och skönt. Harmoni. Slö som en perserkatt i solskenet… Men, så fastnar blicken på en av kvällstidningarnas rubriker. Stelnar till.

En trigger. Reptilreaktion. Det bara kommer. Frossa. Polokrage och lite illamående. Inte läsa. Solarium. Ärr. Cancer. Från frid till som beredd för osynlig strid, på en sekund. En millisekund. Vilken armé som helst skulle efterfråga detta växlingstempo. Inte så att det kommer medvetet. Det bara kommer. Kroppens reaktioner. Inte läsa.

Så klart jag läser. Noga. Så klart. Allt. Vad gör du, undrar maken. Det märks när man blir blockerad. Trivsamma hummanden och korta kommentarer upphör. Slukas upp av tystnad. Mörk och djup. Surfar runt bara. Klämkäckt. Läser vidare. Konstaterar att jag ändå mår bra. Så mycket bättre. Samtidigt hälsoångest. Den finns ju kvar. Tydligen. Men hanterbar.

Surfar vidare och tittar på goa katter och hundar. Fin jeanskjol från OddMolly. Recept på en kaka. Gäspar. Somnar gott. Tänk vilken lyx det är att sova. Det inser man först när man upplevt sömnlöshet en längre tid. Sover. Och drömmer.

I drömmen är jag i ett väntrum. Nej. Jag kan inte skriva mer. Det handlar så klart om min sjukdomsnoja. Fy fan. Drömmer hela natten tror jag. Jag skulle nog kunna ta anställning på en hudklinik sådant proffs jag är. Många detaljer. Lite småskojigt mitt i drömmandet är att det inte är en riktig mardröm. Det finns humor till och med. Fast i drömmen har jag svårt att förstå det roliga. Kommer ihåg det mesta på morgonen. Sträcker på mig. Känner mig faktiskt ganska utvilad ändå. Drar upp rullgardinen.

Vilken vacker dag! Blå himmel. Sol. Det knyter sig igen. En trigger. Klappar sovande hund. Skakar på huvudet åt mig själv och tassar ner till köket. Matar kråkar. Går ut barfota i frosten. Krispigt skönt. Vilken fin dag. Kråkans vattenbad har frusit. Fyller nytt vatten där i. Det svämmar över likt en fontän. Sockor på. Klunkar kaffe och iakttar kråkan genom köksfönstret. Fin dag. Sol. Vilken fin värld vi lever i. Balans. Är glad att jag mår så bra. Kraschen i backspegeln. Unnar ingen en sådan.

Jag mår faktiskt bra. Tiggers till trots. Det finns sådana. Men de fångar mig bara tillfälligt. Sedan tar nuet vid. KBT. Det funkade faktiskt. Tack. Nu ska jag ut och räfsa i trädgården. Lyssna på fåglar. Titta ut över sjön. Rå om min familj. Njuta kaffe när det är som bäst. Och sol. Med förstånd. Kanske fina ljusrosa Sveakepsen på? Min vän solskyddet är också med. Så klart. Alltid faktiskt. Over and out. Och självklart bifogas härmed länken till den otroligt viktiga artikeln. Hudcancer är så mycket mer än melanom.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article22418323.ab

 

 

 

 

 

Annonser

Som att vara med i ett tvprogram – eller mindfulness när det är som mest spännande…

Ja, vad ska man säga? Dagens tillfälle på mindfulnesskursen kändes lite overkligt. För det första så var jag så trött att en bra mindfulnessidé hade varit att åka hem och vilat. Nu blev det en Mc Wrap i bilen med foten på gaspedalen. Sedan en buss som stod ivägen för parkeringsplatsen jag tänkt mig, vilket orsakade en tvåvarvskörning runt kvarteret a’ la Hawaii eftersom jag höll på att avsluta min harmoniska (not) lunch samtidigt. Kom i tid i varje fall och stängde duktigt av mobilen. Så blev det upprop. Åtta vilsna själar i väntrummet som ägnade all tid åt att ”inte-låtsas-om-varandra”. 

Gick in i konferensrummet. Gäspade. Kom av mig rejält. Började sniffa. Alla sinnen aktiverade. Uäck! Det luktar… Undrar om någon har sin mest kvinnliga vecka, eller hade den för några veckor sedan och glömde ett trosskydd någonstans? (Tänka tänka. Jag klarar INTE att sitta här inne i en och en halv timme!) Kursledaren kvistar in, öppnar fönstret och ursäktar doften. Det har tydligen konfererats och mumsats räksallad här för några minuter sedan. OK. Tänker: De kommer må strålande (totally not) i morgon, för de där räkorna doftar inte mumma… Mindfulness är ju att använda alla sina sinnen, så ok, nu var näsan och doften avklarad. 

Sedan kör vi igång. Tre duktiga flickor är där från föregående gång. Jo, jag är en av dem. En person saknas från förra gången och några har tillkommit. En ung man svettas. Kolossalt. Efter en stund framgår det att han trodde han skulle på individuell samtalsterapi. Stackarn! Kursledaren tar ett snack med den unge blöte mannen och vi andra väntar. Väntar. Väntar. Sitter och glor på varandra under lugg. Och väntar. Här skulle det ha funnits ett golvur för ökad effekt. Tick tack. Tick tack. Blickar som undviker. Blickar som söker sig till de andra. Undrande. Vad är det för fel på henne? Hur mår han tro?  Vad tycker de om detta? Tick tack. 

Blöte mannen kommer in igen och så även kursledaren. Power point. Drar igång. Knackar på dörren. En vilsen själ till. Jag såg henne i väntrummet och tänkte omhändertagande nästan fråga om hon inte skulle med. Kursledaren ropade upp kursen med mängder av tillrop ute i väntrummet. ”Kurator! KBT! Mindfulness! ACT! Acceptans! Verktyg vid utmattning och ångest!” Den vilsna satt kvar. Uppropen blev nog för många. Hon missade hela budskapet. Det hade jag också garanterat gjort för några månader sedan. Jag hade väl suttit kvar där än i väntrummet, inlarmad eller något! Vilsen. 

Välkommen. Börjar om. Och nu händer det! Den stillsamma kursen med nyttiga verktyg för hur man ska förhålla sig till en stressig tillvaro övergår succesivt till något som bitvis blir en gruppsession som i Anger Management! Den duktiga är på väg att ge goda råd och så kommer Vimsan på sig att här behöver hon minsann inte vara duktig och så håller hon för munnen på Duktig. Kursledaren har ju som uppgift att stötta och ge råd.

Kursledaren får resten av tillfället ge individuella råd och handledning och samtidigt hålla koll på klockan för att ge oss den utlovande utbildningen. Kursledaren ser svettig ut. Hon använder nog all sin mindfulnesskunskap. Vimsan får höra massor om andras problem och känner hur hon lyssnar utan att lyssna och bry sig aktivt. Det här är inte mina vänner. Jag har inte bett att få deras överdos, skilsmässa och depression i mitt knä. Jag lyssnar. Jag konstaterar att vi alla har vårt bagage. ”Jag har svårt att göra övningarna, för jag ställer kravet att det ska gå så bra”, säger en ung kvinna som berättat att hon lider av duktighetskrav. Bingo. Vimsan vaknar till och lyssnar. Tänker ge mängder av goda råd. Har lust att vinka och vifta och ropa ”Eller hur?”. Bromsar och håller käft. 

Här i dag är Vimsanduktig inte kapten. Inte coach. Inte duktig. Inte ens särskilt vimsig. Hon är närvarande och plockar upp de verktyg hon orkar. Hon känner med alla människor som har problem. Men hon vill inte höra dem. Vill inte lösa dem. Man måste arbeta med sig själv. Först. Innan man hjälper andra. Vimsan har hjälp flera individer idag. Med multiplikation. Det gick bra och det gav positiv energi. Men, de hålögda kvinnorna och svettiga männen får kursledaren hjälpa. Väldigt gärna. Och helst när det inte är kurs. 

 

Majndfullnäss… eller konsten att jobba lite grann.

En vecka har passerat. En vecka. Jag har jobbat. Varit den där läraren några timmar om dagen. Tänk hur festlig kroppen är, eller rättare sagt hur fiffig och ofestlig den är. Det märktes redan på sättet jag åt frukost dag 2. Insåg att jag STOD vid diskbänken för att äta frukost. Nä nä, sätt dig kvinna. Satte mig. Slukade värmda bär i några snabba skedar. Kom på mig. Tugga tugga. Smörgås. Tugga. Tugga. Saaaakta. Känna efter hur brödet smakar; varmt, grovt med kärva valnötsbitar. Gott. Njuta. Ta sig tid att njuta av det lilla. Morgonsolen ute. Skatan hoppar i gräset. Det varma teet som får den morgontrötta kroppen att vakna till och tina upp. Andas. Småprata med barnen. Skicka iväg tankarna på vad som ska göras och bara äta frukost.

Så ut från bilen. Öde skolgård. Alla har redan startat. Och här kommer jag. Arbetar. Fast ändå inte. Så lite. Stegen från bilen. Inte släntrande steg in som när man går in på Konsum, utan jobbsteg. Signalerar att här kommer jag; kompetent, rask och energisk. Hör stegen efter bara någon meter. Hör en fågel och stannar upp. Säger till mig själv att gå. Inte klappra fram. Inte småspringa. Det är slut på det nu. Gå. Det är konstigt, men när man går sakta och känner morgonsolens strålar som bjuder på lite värme så går kroppen ner i tempo. Hjärnan styr kroppen; tänker att det är otäckt och här ska man stressa, MEN kroppen KAN styra hjärnan och genom att sega fram som en irriterande snigel (jag har alltid haft svårt för sävliga människor som inte är reptilsnabba ekorrar som jag själv) så kan man lura hjärnan att tänka om. Det är inte farligt. Det är inte bråttom. Låter löjligt enkelt, men är ack så svårt inser jag efter att ha sniglat fram ömsom hastat två tre steg åt gången i korridorerna i en vecka.

Kaffemaskinen har stressat mig länge. F-n vilken tid den tar. Man kanske ska kopiera en bunt papper eller rensa postfacket så länge? Kanske hinner man avhandla ett elevärende i förbifarten i en tom vrå? Jösses. Den här veckan har jag sett fenomenet från ”den andra sidan”. Väntat på min kopp. Pratat och faktiskt suttit ner i fikarummet. Noterat att inte alla gjort det samma. De har vänt vid maskinen och arbetat vidare. Hållbar utveckling. Bli vän med kaffemaskinen är ett steg i rätt riktning. GÅ i korridorerna. GÅ till och från bilen. Andas och gör en sak i taget. Mindfulness.

Konsten att jobba lite grann, den är inte lätt. Men med tydliga arbetsuppgifter går det bra. Nationella prov. Läsförståelse. Bedömning. Kravnivå. Göra kopplingar till egna erfarenheter. Ortografisk läsning. Mål att uppnå. Åhhhhh, vad jag har…………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………… haft roliga dagar! Gjort nytta! Mitt arbete är bara ett arbete, det är inte allt i livet. Mitt arbete är stressigt och utmanande. De här dagarna har jag upplevt de där guldstunderna man får privilegiet att göra i mitt arbete. Möta elever. En till en. Lyssna. Instruera. Ta del av tankar. Se spända ansikten övergå till trygga och stolta ansikten med insikten att de lärt sig. De kan!

Och vet ni – det har varit som att se sig i en spegel. Jag kan! Jag kan! Jag är bra på det här och det är kul. Det som krävs är – lite majndfullnäss. (Ett klämkäckt understatement, men ändå en sanning. En SVÅR sådan.)

Att lära sig stressa av

Fick idag brev där det även skriftligt meddelades att min terapeut är långtidssjukskriven. Precis som jag inte visste det. Det känns ju litet ironiskt och bidrar inte nämnvärt till min läkning. Hur som helst bifogades en inbjudan till kurs i acceptans och mindfulness. Gruppträffar med uppdrag att arbeta med på egen hand. Lära sig leva. Acceptera. Uppskatta nuet. Eller acceptera nuet och sluta glo i backspegeln. Vyn där bak ser likadan ut även om man glor varje minut och klandrar sig över redan gjorda handlingar och invanda mönster. Det är dags att skapa hållbara nya mönster. Så, efter att först blixtsnabbt ha dissat kursen stenhårt och skapat inre bilder av Charlie Sheens sessioner i Anger management, läste jag igen på papperet. 

Lära sig att förhålla sig till stress. Att acceptera olika lägen i livet. Mindfulness. Tja, låter ju som vad jag behöver. Värt att gå således. Gå en gång. Känna av. Och sedan, OM, det är hokus pokus och ”dra mig baklänges nu samlas vi i gruppkram”, DÅ kan jag dissa kursen. Det är väl korkat att göra det innan man provat. Bara för att man tycker det är olägligt att terapeuten klappat ihop. Blir ju inte bättre av att bry sig om det. Klappa ihop är ju inget man väljer. Det bara kommer. Vet väl jag. 

Tydligen drabbas både terapeuter, lärare och andra så kallade duktiga. Jag inser att ”min” ankomst annonserats i god tid på mängder av sätt. Men, det gäller ju att förstå annonsen och inte bara köra på. Ärligt talat! Hur korkat är det inte att inse att man glömt hur man tankar bilen. Bestämma sig för att köra ett varv och prova igen för att lura hjärnan. Sedan jobbar man ett halvår till med hjärnsläpp. ”Le och vinka!” Far åt h-e duktiga pingvinjävel! 

Kurs är spännande, säger den Duktiga. Otäckt, tänker Vimsan. Ett djupt andetag och gå en gång. Så, får vi se… Och kanske finns där andra riktigt trevliga människor. Riktiga vanliga människor med goda sidor och brister; terapeuter, lärare och andra…