Triggers

Sitter om kvällen och myser med en kopp te och en chokladbit. Mörk, 78%, inslagen i fin folie. Direktlevererad av husbonden som varit i Torino. Ipad i knät och tittar slött igenom nyhetsflödet på diverse sidor. Lugnt och skönt. Harmoni. Slö som en perserkatt i solskenet… Men, så fastnar blicken på en av kvällstidningarnas rubriker. Stelnar till.

En trigger. Reptilreaktion. Det bara kommer. Frossa. Polokrage och lite illamående. Inte läsa. Solarium. Ärr. Cancer. Från frid till som beredd för osynlig strid, på en sekund. En millisekund. Vilken armé som helst skulle efterfråga detta växlingstempo. Inte så att det kommer medvetet. Det bara kommer. Kroppens reaktioner. Inte läsa.

Så klart jag läser. Noga. Så klart. Allt. Vad gör du, undrar maken. Det märks när man blir blockerad. Trivsamma hummanden och korta kommentarer upphör. Slukas upp av tystnad. Mörk och djup. Surfar runt bara. Klämkäckt. Läser vidare. Konstaterar att jag ändå mår bra. Så mycket bättre. Samtidigt hälsoångest. Den finns ju kvar. Tydligen. Men hanterbar.

Surfar vidare och tittar på goa katter och hundar. Fin jeanskjol från OddMolly. Recept på en kaka. Gäspar. Somnar gott. Tänk vilken lyx det är att sova. Det inser man först när man upplevt sömnlöshet en längre tid. Sover. Och drömmer.

I drömmen är jag i ett väntrum. Nej. Jag kan inte skriva mer. Det handlar så klart om min sjukdomsnoja. Fy fan. Drömmer hela natten tror jag. Jag skulle nog kunna ta anställning på en hudklinik sådant proffs jag är. Många detaljer. Lite småskojigt mitt i drömmandet är att det inte är en riktig mardröm. Det finns humor till och med. Fast i drömmen har jag svårt att förstå det roliga. Kommer ihåg det mesta på morgonen. Sträcker på mig. Känner mig faktiskt ganska utvilad ändå. Drar upp rullgardinen.

Vilken vacker dag! Blå himmel. Sol. Det knyter sig igen. En trigger. Klappar sovande hund. Skakar på huvudet åt mig själv och tassar ner till köket. Matar kråkar. Går ut barfota i frosten. Krispigt skönt. Vilken fin dag. Kråkans vattenbad har frusit. Fyller nytt vatten där i. Det svämmar över likt en fontän. Sockor på. Klunkar kaffe och iakttar kråkan genom köksfönstret. Fin dag. Sol. Vilken fin värld vi lever i. Balans. Är glad att jag mår så bra. Kraschen i backspegeln. Unnar ingen en sådan.

Jag mår faktiskt bra. Tiggers till trots. Det finns sådana. Men de fångar mig bara tillfälligt. Sedan tar nuet vid. KBT. Det funkade faktiskt. Tack. Nu ska jag ut och räfsa i trädgården. Lyssna på fåglar. Titta ut över sjön. Rå om min familj. Njuta kaffe när det är som bäst. Och sol. Med förstånd. Kanske fina ljusrosa Sveakepsen på? Min vän solskyddet är också med. Så klart. Alltid faktiskt. Over and out. Och självklart bifogas härmed länken till den otroligt viktiga artikeln. Hudcancer är så mycket mer än melanom.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article22418323.ab

 

 

 

 

 

Annonser

Hålla sig i stegen

De senaste dagarna har jag nog klättrat upp något pinnhål på denna livets stege. Men visst har klättrandet även inneburit vita knogar och pauser hängandes mellan stegen. ”Min kbt-människa” slängde sig i kaklet eller något och som grädde på moset ska min, min, min MIN läkare byta jobb. Fortsätter utvecklingen så här så kanske försäkringskassehandläggaren byter bransch eller så. Vi får väl se. Man kan ju inte sia om framtiden även om man emellanåt gärna vill. 

Den duktiga vill staka ut hela våren, sommaren och hösten. Hon vill ta igen missade moment i studierna. Den duktiga blir otålig och tycker att hon ska må förträffligt i maj. 100 % förträffligt. Läkaren tycker att den duktiga ska dra något gammalt över sig och hålla klaffen. Vimsan ska inte skynda långsamt. Hon ska inte skynda alls. Den duktiga fattar inte var veckorna tagit vägen. Nu får det vara nog. Vimsan vet inte vilken veckodag det är och hon kan knappt hitta i kalendern. 

Några pinnhål i stegen har varit svarta i veckan. Lite småsorgsna. Det är ledsamt när inte en quick-fix funkar. Det föder tankar och frågor om hur och när Vimsanduktig är reparerad och klar. Färdig att uträtta stordåd. Och vem är Vimsan när hon inte är duktig? Hur ser framtiden ut i kristallkulan?

Några pinnhål har varit beslutsamma, som när Vimsan slog Duktig på käften och mailade högskolan att hon inte var på banan ännu. Vips, så minskade vikten av tegelstenstraven på bröstet. På en sekund, trycka på sändknappen, så fylldes lungorna med luft! 

Dagens pinnhål har varit stärkande och energigivande. Gick till arbetet i nya glasögon. Tog de mest synliga bågarna. De är inte så dumma. Kanske rent av snygga. Jo, så är det nog även om en elak jävel sittande på axeln säger något annat. Att det är fult. Dåligt med glasögon. Inte på andra, bara på Vimsan. Så klart. Hur som helst togs brillor på och vips växte sig pinnen att stå på bredare och starkare. Besök med kaffe och kramar. Och så klassrummet. Matematik. Osäkra elever. Och så den självsäkra rösten som bad om uppmärksamhet och som gav en välbehövlig repetition och genomgång. Inte Duktigs röst, utan Vimsan som faktiskt insåg att hon är duktig på det hon gör. Klargörande. Förtydligande. Lärande. Omedelbar respons. Raspande pennor. Aha. Så var det.

Dagens pinnhål gjorde mig nöjd i det lilla. Inte ha bråttom. Tiden finns. Jag kommer hinna göra det jag gjorde idag många gånger. Det gör mig glad. Jag är bra på det. Det är kul. Även om det är lite ledsamt att det dröjer. Men det får lov att ta den tid det tar. Quick-fixen har nämligen kort hållbarhet och jag vill hålla länge. Och det med glädje. Därför håller jag hårt i stegen. Lagom hårt. 

Man måste börja med sig själv…

Vimsade iväg till arbetet i dag. Stannade på parkeringen. Tog ett andetag och tittade i backspegeln. Sade med hög röst till mig själv: Du är du. Du duger som du är. Kändes skönt på något vis. Inte någon tid att passa. Inte förannonserat besök. Ingen särskild att träffa. 

Klev ur bilen och gick igenom grindarna in på skolgården. Barn från förskolan längre bort knatade förbi fulla av liv och skrik. En kollega vinkade genom ett fönster. Ett leende. Tänk vad de betyder mycket de där varma och uppriktiga leendena runt omkring oss. Blev glad. Bestämde mig med ens för att gå direkt upp till  de små vännerna. Tysta steg uppför trappan. Öde korridor. Tjuvtittade in genom det runda fönstret i dörren. Flitens lampa lyste. Djup koncentration. Tystnad. Öppnade dörren och smög in. Värme.

En timmes smygande bland bänkar. Feedback. Hjälp. Pepptalk. Tysta frågor om hur någon resonerar och lika många spännande svar. Fritt skrivande. Inte enbart resultatet som räknas utan processen dit också. Glädjen när någon kört fast och när man med en enkel nyfiken undran får denne någon att utbrista ”ah, nu vet jag” för att sedan snabbt böja sig över papperet med raspande gul blyertspenna och på så sätt föra handlingen vidare. 

Det slår mig hur roligt det är. Det är det här som är så roligt. Meningsfullt. Viktigt. Det är samtalen som är så viktiga. De samtalen som leder lärandet framåt. Samtal som hjälper någon att hjälpa sig själv att växa. De samtalen. Att ge. Att få.

Jag kan inte låta bli att undra vad som händer med mitt lärande. Läran om mig själv och livet. Hur jag ska förhålla mig till saker och ting för att kunna leva livet här och nu. Det livet som pågår runt omkring oss hur vi än stundtals tycker oss famla omkring i dunkel. Mina samtal är i pausläge kan man säga. Även en terapeut kan tydligen bli sjuk. Länge. Tydligen. Man måste ju må bra själv för att kunna finnas till för och hjälpa andra. Ställa frågor och få resonerande svar. Lyssna och få den man pratar med att sätta ord på saker och kanske se dem från en annan vinkel. Man måste må bra själv för att hjälpa andra. För att kunna hjälpa dem att hjälpa sig själva. 

Man måste börja med sig själv. Det slog mig i dag. 

 

 

Gasa och bromsa

 Gasa och bromsa. Nä, jag pratar inte om körlektioner här. Livslektioner snarare. Var på arbetet. Polotröjan med tegelsten i bröstfickan annonserade sin ankomst men försvann när de möttes av glada hej och kram. Satt i soffan och kände mig vanlig. Skönt på något vis. Den duktiga var på väg fram och kanske tog hon lite plats, men hon trycktes tillbaka bestämt av Vimsan. Inga floskler om hur knätofsebra och munspelshurtig tillvaron var hoppade ut. Försiktigt konstaterande att ”jag vet nog inte riktigt” var mer på sin plats. Men visst är det så att man gärna vill höra andra svara att det är bra eller att det i alla fall är bättre. Ordning och reda. Man vill gärna veta hur det är både i dag, i morgon och om en vecka. När allt ska bli som vanligt. Gasa på liksom. 

Det är bara ett problem. Det går inte att gasa på. Bara efter ett ynka arbetsbesök tog liksom gasen slut. En efterföljande promenad i snöyran med hund tog slut på reservdunken. Om man kör på med hjälp av de sista ångorna så gäller det att vara nära macken. Den här metaforen borde man få pris för! 😉

Således blir det lugnt tempo och vila ett tag. Gosa med trogna vännen. Läsa bok. Vara i nuet. Bromsa tankar som smög sig in under dagens besök. Bromsa inloggningar i diverse system som blippar Igång. Bromsa krav. Bromsa prestation. Sakta och bestämt intala  sig att för i dag är det bra. Du behöver inte göra stordåd. Du ska inte göra planer. Inte ta i kapp missat. Vad SKA jag göra då? Jo, du ska vara i nuet. Andas. Göra det du känner att du behöver just nu. Du ska bara vara. Och bromsa. Bromsa den duktiga. För hon kan inte bromsa sig själv. Ännu. 

Duktig (uttalas ”dug till”?)

Funderar mycket över ordet duktig. Man ska alltid vara så förbaskat duktig. Göra sitt bästa. Lägga manken till. Duktigheten har nog alltid funnits där. Vet i alla fall inte när den kom. Smög sig på likt en objuden och självkritisk gäst sittande på ena axeln. Jag har alltid haft lätt att vara duktig. Sugit i mig beröm likt en fluga mumsar på en sockerbit och växt av det. Beröm ger näring åt duktigheten. Men vem är det som kräver att man ska vara så duktig? Gissningsvis ingen annan än man själv. Jag själv. JAG kräver inte att jag ska högprestera, men i rädslan att inte nå ända fram är det svårt (för att inte säga omöjligt) att ändå inte göra det. Fick ett nästan sorgligt kvitto på det i början av min sjukskrivning. Tog emot respons på ett projektarbete ”Det bästa jag läst faktist”, samma dag som jag grinat med snor ner till hakan och knappt kunnat andas sittande hos terapeuten. 

Terapeutens ord hör jag nästan dagligen. ”Du måste lära dig att leva som den kvinna du är mitt i livet”. Ja, det måste jag. Leva med fel och brister. Hantera mitt kontrollbehov och behov att vara så duktig. Hitta vad som är ”good enough” för mig. Så att just jag ska må bra och vara nöjd med mig själv. Det är det enda jag behöver vara duktig på just nu. Och det är nog så svårt. Tro mig.