Reptilhjärna och sirap

Hjärnan är en intressant konstruktion. Önskar det fanns en ritning med centralfunktionernas kommandocentral utmärkta. Tänker på hur den emellanåt är seeeeg som sirap. Typ vid de tillfällen när ett val ska göras. Här snackar vi inte enbart stora och viktiga val, utan de små mest obetydliga sådana. Kassan på Konsum är en klassiker, slår aldrig fel. ”Vill du använda eller behålla din återbäring?”. Titta på displayen, tänka, titta, tänka. Eh? Så tröttnar displayen och skriker ”Time out” på sitt digitala vis. ”Det går att göra om, ifall du vill använda din återbäring”, säger kassörskan vänligt. Svettas. Nä. Inte viktigt. Några tior. Låt de vara kvar till nästa gång. Eller till gången därefter om sirapshjärnan är lika ickealert även vid nästa inköpstillfälle.

Sirap ja. Sedan har vi motsatsen. Reptilhjärnan som ligger och trycker tyst utan att hjälpa till på Konsum, men som på en promillesekund kan leverera och sälja in negativa tankar. Swisch. Det går aldrig. Svisch. Jag kan inte. Swosch. No nooooo…. Inte din grej va?
Reptilhjärnan kan säkert vara en hygglig rackare, men den skulle nog behöva programmeras om en aning. En vänlighetsuppgradering.

Ska ut i spåret. Har inte sprungit på några dagar. Here comes the reptile! ”Du orkar nog inte hela varvet idag. Du kommer gå i backarna”. ”Du orkar aldrig ända upp!”
Tack, Herr Reptil. Eller Fru. Hen Reptil.

Eller när jag läste igenom instruktionen till nästa moment av lärarlyftet. Reptilen slog till redan när jag skulle öppna filen med instruktionen! ”Zzzzzzzvåååårt. Det blir zzzzzå zvårt. Kanzzzze zå svårt att du inte förzzztåår ens vad du zzzka göööra?”. Ormskrälle! Håll klaffen. Öppnar filen. Ormen har redan bestämt hur jag ska tolka innehållet. Gasar! Stänger filen. Öppnar igen. Att det alltid ska vara så svårt? Så lugnar sig tankarna. Ormen sprattlar i en sirapspöl… Hmm. Det har ju gått bra hittills! Lite för bra om man ska vara ärlig. Mindre duktighet och mer harmoni, tack. Så var det ju…

Läser igen. Reptilen har tagit sig ur sirapen och skriker uppkäftigt ”Ha! Vad var det jag sade? Zzzsvårt!”. Polokragen. Tegelsten. När. Det här kommer jag inte få ihop. Aldrig. Stänger ner. Tar upp igen någon dag senare. Reptilen är beredd. Skickar iväg den. Vänta! Jag måste bara läsa igen hur svårt det var…. Hmm. Flinar. Brett. Svårt. Nja. Inte. Inte alls. Ormskrället har lurat mig igen. Uppgiften går ut på att göra en serie lektioner i ett tema. Använda styrdokumenten och motivera mina utifrån pedagogiska tankar. Svårt? Ha! Bit dig i svansen lille reptil! Det här är inte svårt. Det här är en grundbult i mitt arbete. Det här gör vi dagligdags. Varje lektionsinnehåll har en mening och ett mål. Allt förankrat i läroplaner. Genomförandet, hur det görs, där har vi de pedagogiska tankarna.

Plättlätt således. Fiktiv planering. Utan verkliga begränsningar och enskilda behov att ta hänsyn till som i det verkliga arbetet. Planera för elever utan att ha de verkliga människornas kunskapsnivå och bästa i åtanke.

För att återgå till hjärnan. Tänk om det var lika plättlätt att styra reptilhjärnan mer åt Konsumhållet. Bara öppna dokument med lite lagom sirapsnivå och läsa först, sedan reflektera och därefter möjligen värdera innehållet. Suck. Kommandocentralen är nog svårmanövrerad. Tänk bara på nivån sirap. Det får ju inte heller bli för mycket, eftersom man då riskerar problem att bara öppnandet av filen. Eller igångsättningen av datorn. Inloggning. Koder. Ja, ni fattar dilemmat…

I morgon blir det högskolan för mig. Det kommer gå fint. Plättlätt. Men, i morgon bitti kommer garanterat reptilhjärnan bjuda på någon intressant vinkling av dagens innehåll bara för att skapa oreda. Så där som bara ett ettrigt ormskrälle kan.

Annonser

Att lära sig stressa av

Fick idag brev där det även skriftligt meddelades att min terapeut är långtidssjukskriven. Precis som jag inte visste det. Det känns ju litet ironiskt och bidrar inte nämnvärt till min läkning. Hur som helst bifogades en inbjudan till kurs i acceptans och mindfulness. Gruppträffar med uppdrag att arbeta med på egen hand. Lära sig leva. Acceptera. Uppskatta nuet. Eller acceptera nuet och sluta glo i backspegeln. Vyn där bak ser likadan ut även om man glor varje minut och klandrar sig över redan gjorda handlingar och invanda mönster. Det är dags att skapa hållbara nya mönster. Så, efter att först blixtsnabbt ha dissat kursen stenhårt och skapat inre bilder av Charlie Sheens sessioner i Anger management, läste jag igen på papperet. 

Lära sig att förhålla sig till stress. Att acceptera olika lägen i livet. Mindfulness. Tja, låter ju som vad jag behöver. Värt att gå således. Gå en gång. Känna av. Och sedan, OM, det är hokus pokus och ”dra mig baklänges nu samlas vi i gruppkram”, DÅ kan jag dissa kursen. Det är väl korkat att göra det innan man provat. Bara för att man tycker det är olägligt att terapeuten klappat ihop. Blir ju inte bättre av att bry sig om det. Klappa ihop är ju inget man väljer. Det bara kommer. Vet väl jag. 

Tydligen drabbas både terapeuter, lärare och andra så kallade duktiga. Jag inser att ”min” ankomst annonserats i god tid på mängder av sätt. Men, det gäller ju att förstå annonsen och inte bara köra på. Ärligt talat! Hur korkat är det inte att inse att man glömt hur man tankar bilen. Bestämma sig för att köra ett varv och prova igen för att lura hjärnan. Sedan jobbar man ett halvår till med hjärnsläpp. ”Le och vinka!” Far åt h-e duktiga pingvinjävel! 

Kurs är spännande, säger den Duktiga. Otäckt, tänker Vimsan. Ett djupt andetag och gå en gång. Så, får vi se… Och kanske finns där andra riktigt trevliga människor. Riktiga vanliga människor med goda sidor och brister; terapeuter, lärare och andra…

Hålla sig i stegen

De senaste dagarna har jag nog klättrat upp något pinnhål på denna livets stege. Men visst har klättrandet även inneburit vita knogar och pauser hängandes mellan stegen. ”Min kbt-människa” slängde sig i kaklet eller något och som grädde på moset ska min, min, min MIN läkare byta jobb. Fortsätter utvecklingen så här så kanske försäkringskassehandläggaren byter bransch eller så. Vi får väl se. Man kan ju inte sia om framtiden även om man emellanåt gärna vill. 

Den duktiga vill staka ut hela våren, sommaren och hösten. Hon vill ta igen missade moment i studierna. Den duktiga blir otålig och tycker att hon ska må förträffligt i maj. 100 % förträffligt. Läkaren tycker att den duktiga ska dra något gammalt över sig och hålla klaffen. Vimsan ska inte skynda långsamt. Hon ska inte skynda alls. Den duktiga fattar inte var veckorna tagit vägen. Nu får det vara nog. Vimsan vet inte vilken veckodag det är och hon kan knappt hitta i kalendern. 

Några pinnhål i stegen har varit svarta i veckan. Lite småsorgsna. Det är ledsamt när inte en quick-fix funkar. Det föder tankar och frågor om hur och när Vimsanduktig är reparerad och klar. Färdig att uträtta stordåd. Och vem är Vimsan när hon inte är duktig? Hur ser framtiden ut i kristallkulan?

Några pinnhål har varit beslutsamma, som när Vimsan slog Duktig på käften och mailade högskolan att hon inte var på banan ännu. Vips, så minskade vikten av tegelstenstraven på bröstet. På en sekund, trycka på sändknappen, så fylldes lungorna med luft! 

Dagens pinnhål har varit stärkande och energigivande. Gick till arbetet i nya glasögon. Tog de mest synliga bågarna. De är inte så dumma. Kanske rent av snygga. Jo, så är det nog även om en elak jävel sittande på axeln säger något annat. Att det är fult. Dåligt med glasögon. Inte på andra, bara på Vimsan. Så klart. Hur som helst togs brillor på och vips växte sig pinnen att stå på bredare och starkare. Besök med kaffe och kramar. Och så klassrummet. Matematik. Osäkra elever. Och så den självsäkra rösten som bad om uppmärksamhet och som gav en välbehövlig repetition och genomgång. Inte Duktigs röst, utan Vimsan som faktiskt insåg att hon är duktig på det hon gör. Klargörande. Förtydligande. Lärande. Omedelbar respons. Raspande pennor. Aha. Så var det.

Dagens pinnhål gjorde mig nöjd i det lilla. Inte ha bråttom. Tiden finns. Jag kommer hinna göra det jag gjorde idag många gånger. Det gör mig glad. Jag är bra på det. Det är kul. Även om det är lite ledsamt att det dröjer. Men det får lov att ta den tid det tar. Quick-fixen har nämligen kort hållbarhet och jag vill hålla länge. Och det med glädje. Därför håller jag hårt i stegen. Lagom hårt. 

Man måste börja med sig själv…

Vimsade iväg till arbetet i dag. Stannade på parkeringen. Tog ett andetag och tittade i backspegeln. Sade med hög röst till mig själv: Du är du. Du duger som du är. Kändes skönt på något vis. Inte någon tid att passa. Inte förannonserat besök. Ingen särskild att träffa. 

Klev ur bilen och gick igenom grindarna in på skolgården. Barn från förskolan längre bort knatade förbi fulla av liv och skrik. En kollega vinkade genom ett fönster. Ett leende. Tänk vad de betyder mycket de där varma och uppriktiga leendena runt omkring oss. Blev glad. Bestämde mig med ens för att gå direkt upp till  de små vännerna. Tysta steg uppför trappan. Öde korridor. Tjuvtittade in genom det runda fönstret i dörren. Flitens lampa lyste. Djup koncentration. Tystnad. Öppnade dörren och smög in. Värme.

En timmes smygande bland bänkar. Feedback. Hjälp. Pepptalk. Tysta frågor om hur någon resonerar och lika många spännande svar. Fritt skrivande. Inte enbart resultatet som räknas utan processen dit också. Glädjen när någon kört fast och när man med en enkel nyfiken undran får denne någon att utbrista ”ah, nu vet jag” för att sedan snabbt böja sig över papperet med raspande gul blyertspenna och på så sätt föra handlingen vidare. 

Det slår mig hur roligt det är. Det är det här som är så roligt. Meningsfullt. Viktigt. Det är samtalen som är så viktiga. De samtalen som leder lärandet framåt. Samtal som hjälper någon att hjälpa sig själv att växa. De samtalen. Att ge. Att få.

Jag kan inte låta bli att undra vad som händer med mitt lärande. Läran om mig själv och livet. Hur jag ska förhålla mig till saker och ting för att kunna leva livet här och nu. Det livet som pågår runt omkring oss hur vi än stundtals tycker oss famla omkring i dunkel. Mina samtal är i pausläge kan man säga. Även en terapeut kan tydligen bli sjuk. Länge. Tydligen. Man måste ju må bra själv för att kunna finnas till för och hjälpa andra. Ställa frågor och få resonerande svar. Lyssna och få den man pratar med att sätta ord på saker och kanske se dem från en annan vinkel. Man måste må bra själv för att hjälpa andra. För att kunna hjälpa dem att hjälpa sig själva. 

Man måste börja med sig själv. Det slog mig i dag. 

 

 

Gasa och bromsa

 Gasa och bromsa. Nä, jag pratar inte om körlektioner här. Livslektioner snarare. Var på arbetet. Polotröjan med tegelsten i bröstfickan annonserade sin ankomst men försvann när de möttes av glada hej och kram. Satt i soffan och kände mig vanlig. Skönt på något vis. Den duktiga var på väg fram och kanske tog hon lite plats, men hon trycktes tillbaka bestämt av Vimsan. Inga floskler om hur knätofsebra och munspelshurtig tillvaron var hoppade ut. Försiktigt konstaterande att ”jag vet nog inte riktigt” var mer på sin plats. Men visst är det så att man gärna vill höra andra svara att det är bra eller att det i alla fall är bättre. Ordning och reda. Man vill gärna veta hur det är både i dag, i morgon och om en vecka. När allt ska bli som vanligt. Gasa på liksom. 

Det är bara ett problem. Det går inte att gasa på. Bara efter ett ynka arbetsbesök tog liksom gasen slut. En efterföljande promenad i snöyran med hund tog slut på reservdunken. Om man kör på med hjälp av de sista ångorna så gäller det att vara nära macken. Den här metaforen borde man få pris för! 😉

Således blir det lugnt tempo och vila ett tag. Gosa med trogna vännen. Läsa bok. Vara i nuet. Bromsa tankar som smög sig in under dagens besök. Bromsa inloggningar i diverse system som blippar Igång. Bromsa krav. Bromsa prestation. Sakta och bestämt intala  sig att för i dag är det bra. Du behöver inte göra stordåd. Du ska inte göra planer. Inte ta i kapp missat. Vad SKA jag göra då? Jo, du ska vara i nuet. Andas. Göra det du känner att du behöver just nu. Du ska bara vara. Och bromsa. Bromsa den duktiga. För hon kan inte bromsa sig själv. Ännu. 

När någon frågar hur jag mår…

Kom på mig själv nu på kvällen när jag fick frågan ”Hur är det med dig då?” att den duktiga blixtsnabbt intog position. Hörde mig själv svara käckt att nu började orken komma, det var nästan så att jag var uttråkad och i dagarna skulle jag hälsa på arbetet. Eller hur?! Den duktiga kunde ha stoppat där men hon pratade vidare om att hon minsann hade bakat frallor under dagen och för att vara säker på att kamma in några extra duktigpoäng lade hon till – dinkel. Så klart. 

Till saken tillhör att det hade bakats frallor. Dagen var bra. Vimsan hade både promenerat och känt sig riktigt nöjd med tillvaron. Men besök på jobbet var ju inte alls för att uträtta stordåd. Bara för att hälsa på och krama om. Fastän det låg flera dagar framåt i tiden hade dessutom Vimsans kropp bestämt sig att visa hur den tänkte om den saken. Vips så kom en osynlig tegelsten i bröstfickan med en stram polokrage som extra bonus. Lite ångestpåslag helt enkelt. Om detta talade den duktiga inte. Inte ett smack. Pingvinkostymen på ”le och vinka”.

Hur mår jag då? Ja, den som visste det. Jag vet hur jag har mått den senaste tiden. Jag vet hur det kändes när jag gick hem från arbetet på höstlovet. Jag vet hur veckor av gråt ersattes av något annat ännu värre – ett hål. Ett svart hål öppnade sig och fotfästet försvann helt. Nu har jag kravlat mig upp ur hålet, men en viss rädsla finns för att hålet ska lura runt hörnet. Dit vill man INTE igen. Så hur mår jag då? Jag viskar försiktigt att jag hoppas och tror att det går åt rätt håll, men inte f-n är det klämkäckt dinkelenergiskt hoolabalooobra. I ärlighetens namn. Så mår jag. 

Sova eller inte sova, det är frågan…

Så har skymning övergått till mörker och det inre tillståndet speglas av det samma. Trots en ganska bra dag fylls kroppen med en obestämd vag känsla av illamående och olust i takt med de tilltagande gäspningarna. Kommer knappt ihåg känslan av att bara krypa till kojs och nöjt somna mot sval kudde. Skönt var det. Fast att det var skönt fattade jag nog inte då, när det var en självklarhet.

Konstigt att självklarheterna kan växla så i livet. Nu är det en dyster självklarhet att jag inte kan sova. Insomnia. Går inte. Går inte alls. Går inte även om klockan tickar fram till morgontimmarna. Sakta. Sakta. Tiden tickar framåt och man ligger där i ångestens vagga. Inte skönt alls. Oskönt. Mitt ickesovande är vad man kan kalla ohållbar utveckling. Sömn behövs för återhämtning och hur det går när man inte sover under lång tid är ju vad jag erfar just nu. Just nu.