Triggers

Sitter om kvällen och myser med en kopp te och en chokladbit. Mörk, 78%, inslagen i fin folie. Direktlevererad av husbonden som varit i Torino. Ipad i knät och tittar slött igenom nyhetsflödet på diverse sidor. Lugnt och skönt. Harmoni. Slö som en perserkatt i solskenet… Men, så fastnar blicken på en av kvällstidningarnas rubriker. Stelnar till.

En trigger. Reptilreaktion. Det bara kommer. Frossa. Polokrage och lite illamående. Inte läsa. Solarium. Ärr. Cancer. Från frid till som beredd för osynlig strid, på en sekund. En millisekund. Vilken armé som helst skulle efterfråga detta växlingstempo. Inte så att det kommer medvetet. Det bara kommer. Kroppens reaktioner. Inte läsa.

Så klart jag läser. Noga. Så klart. Allt. Vad gör du, undrar maken. Det märks när man blir blockerad. Trivsamma hummanden och korta kommentarer upphör. Slukas upp av tystnad. Mörk och djup. Surfar runt bara. Klämkäckt. Läser vidare. Konstaterar att jag ändå mår bra. Så mycket bättre. Samtidigt hälsoångest. Den finns ju kvar. Tydligen. Men hanterbar.

Surfar vidare och tittar på goa katter och hundar. Fin jeanskjol från OddMolly. Recept på en kaka. Gäspar. Somnar gott. Tänk vilken lyx det är att sova. Det inser man först när man upplevt sömnlöshet en längre tid. Sover. Och drömmer.

I drömmen är jag i ett väntrum. Nej. Jag kan inte skriva mer. Det handlar så klart om min sjukdomsnoja. Fy fan. Drömmer hela natten tror jag. Jag skulle nog kunna ta anställning på en hudklinik sådant proffs jag är. Många detaljer. Lite småskojigt mitt i drömmandet är att det inte är en riktig mardröm. Det finns humor till och med. Fast i drömmen har jag svårt att förstå det roliga. Kommer ihåg det mesta på morgonen. Sträcker på mig. Känner mig faktiskt ganska utvilad ändå. Drar upp rullgardinen.

Vilken vacker dag! Blå himmel. Sol. Det knyter sig igen. En trigger. Klappar sovande hund. Skakar på huvudet åt mig själv och tassar ner till köket. Matar kråkar. Går ut barfota i frosten. Krispigt skönt. Vilken fin dag. Kråkans vattenbad har frusit. Fyller nytt vatten där i. Det svämmar över likt en fontän. Sockor på. Klunkar kaffe och iakttar kråkan genom köksfönstret. Fin dag. Sol. Vilken fin värld vi lever i. Balans. Är glad att jag mår så bra. Kraschen i backspegeln. Unnar ingen en sådan.

Jag mår faktiskt bra. Tiggers till trots. Det finns sådana. Men de fångar mig bara tillfälligt. Sedan tar nuet vid. KBT. Det funkade faktiskt. Tack. Nu ska jag ut och räfsa i trädgården. Lyssna på fåglar. Titta ut över sjön. Rå om min familj. Njuta kaffe när det är som bäst. Och sol. Med förstånd. Kanske fina ljusrosa Sveakepsen på? Min vän solskyddet är också med. Så klart. Alltid faktiskt. Over and out. Och självklart bifogas härmed länken till den otroligt viktiga artikeln. Hudcancer är så mycket mer än melanom.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article22418323.ab

 

 

 

 

 

Annonser

Kroppens signaler…

Känna eller icke känna…. Det är frågan. 

Tänk om det var lätt. Alltså. Stresspåslag kommer för både bra saker, prestationsrelaterade saker (typ prata framtid eller lön), roliga saker (linedance eller fika med en väninna). Det kommer också av tandläkarbesök ( inte ens mitt eget), att ställa väckarklockan, att hinna med en timmes promenad innan ett frisörbesök som är om FYRA timmar, frustrationen att jag glömt hur, var, när man deklarerar, och, och, och….. 

Jogging, dusch och träffa någon. Too much. Stopp. Och så stötvis. Känner mig stark. Nu jävlar. (Ursäkta svordom). Bakat. Joggat, pratat i telefon, längtar till jobbet, tänker att lärarlyftet kan jag greja på rutin, är social med alla jag stöter på under hundpromenaden, och….. STOPP. Tvärstopp. Tegelsten. Polokragen. Ge mig luft. 

I veckan. Polokrage. Glädje över livet. snegla på gruvhålet. Försvinn. Ruska av sig. Stark. Stärkt. Det här är lärdom. Ambivalens. Ägna fyra timmar åt ”ska jag” ”ska jag inte”. Såååå trött. Sveda i ögonen. Brus i huvudet. Ska jag eller inte? Dilemmat gällde linedance. Viktigt att göra roligt. Ha ha. Jo, det ÄR roligt. Men kroppen var trött. Huvudet trött. Eller bekväm? Fram och tillbaka. Så mycket velande. Erfarenheten hur det kan vara dagen efter om man pressat  för mycket. Gruvhålet. Vill jag eller inte? Orkar jag? Varför går jag? VILL jag dansa just i kväll? Även om det är kul. Nej, skriker kroppen. Men, det är ju kul, säger den duktiga. Det är ju inte så många gånger. Tänk om du ångrar dig om du inte gått? Tänka, tänka, tänka…..

För några månader sedan hade jag aldrig tänkt så här. Hade bara kört på och planerar morgondagens middag på vägen till dansen och fixat lite annat när jag kom hem. Suck. Nu. Då. Då. Nu. 

Stannade hemma. Läste bok. Tegelstenen lättade. Polokragen försvann just när klockan blivit för mycket för att hinna gå. Lugn onsdag hemma. Lyssnade på kroppen. Viktigt. Svårt, dock, eftersom det är så olika vad som ger påslag. Ibland kommer det före, tankespöken, ibland strax efter och ibland någon dag efter. 

Ibland är det bra att utsätta sig för lite aktivitet, få ångesten att acceptera och minska, medan det ibland inte alls är bra. I veckan har i alla fall något varit bra. Någon. JAG. Jag har lyssnat på kroppen och valt att dra ner på tempot. Jag har gjort sådant som ger energi. Gjort några få saker som tagit energi. Vilat. Gjort lagom. Svenska ordet l a g o m. Lyssnat på kroppens signaler. Men…. Inte är de lätta att lära sig?! Kroppens signaler. Borde bli en högskolekurs eller två. 30 hp. Helfart. Polotröjan inkluderad. 

 

Hålla sig i stegen

De senaste dagarna har jag nog klättrat upp något pinnhål på denna livets stege. Men visst har klättrandet även inneburit vita knogar och pauser hängandes mellan stegen. ”Min kbt-människa” slängde sig i kaklet eller något och som grädde på moset ska min, min, min MIN läkare byta jobb. Fortsätter utvecklingen så här så kanske försäkringskassehandläggaren byter bransch eller så. Vi får väl se. Man kan ju inte sia om framtiden även om man emellanåt gärna vill. 

Den duktiga vill staka ut hela våren, sommaren och hösten. Hon vill ta igen missade moment i studierna. Den duktiga blir otålig och tycker att hon ska må förträffligt i maj. 100 % förträffligt. Läkaren tycker att den duktiga ska dra något gammalt över sig och hålla klaffen. Vimsan ska inte skynda långsamt. Hon ska inte skynda alls. Den duktiga fattar inte var veckorna tagit vägen. Nu får det vara nog. Vimsan vet inte vilken veckodag det är och hon kan knappt hitta i kalendern. 

Några pinnhål i stegen har varit svarta i veckan. Lite småsorgsna. Det är ledsamt när inte en quick-fix funkar. Det föder tankar och frågor om hur och när Vimsanduktig är reparerad och klar. Färdig att uträtta stordåd. Och vem är Vimsan när hon inte är duktig? Hur ser framtiden ut i kristallkulan?

Några pinnhål har varit beslutsamma, som när Vimsan slog Duktig på käften och mailade högskolan att hon inte var på banan ännu. Vips, så minskade vikten av tegelstenstraven på bröstet. På en sekund, trycka på sändknappen, så fylldes lungorna med luft! 

Dagens pinnhål har varit stärkande och energigivande. Gick till arbetet i nya glasögon. Tog de mest synliga bågarna. De är inte så dumma. Kanske rent av snygga. Jo, så är det nog även om en elak jävel sittande på axeln säger något annat. Att det är fult. Dåligt med glasögon. Inte på andra, bara på Vimsan. Så klart. Hur som helst togs brillor på och vips växte sig pinnen att stå på bredare och starkare. Besök med kaffe och kramar. Och så klassrummet. Matematik. Osäkra elever. Och så den självsäkra rösten som bad om uppmärksamhet och som gav en välbehövlig repetition och genomgång. Inte Duktigs röst, utan Vimsan som faktiskt insåg att hon är duktig på det hon gör. Klargörande. Förtydligande. Lärande. Omedelbar respons. Raspande pennor. Aha. Så var det.

Dagens pinnhål gjorde mig nöjd i det lilla. Inte ha bråttom. Tiden finns. Jag kommer hinna göra det jag gjorde idag många gånger. Det gör mig glad. Jag är bra på det. Det är kul. Även om det är lite ledsamt att det dröjer. Men det får lov att ta den tid det tar. Quick-fixen har nämligen kort hållbarhet och jag vill hålla länge. Och det med glädje. Därför håller jag hårt i stegen. Lagom hårt. 

Den där tröttheten…

Förlamande trötthet har man ju hört om. Kan minnas lite vagt hur man pratade om det när barnen var små. Hur trött kan man bli egentligen? Och hur fort kan det komma? Känner att jag stundtals upplever en trötthet som från en annan värld. Det är lurigt med denna trötthet, för den dyker plötsligt bara upp. Oannonserad. Smygande. Omöjlig att ignorera. Den slukar all energi och det blir jobbigt att röra sig, titta och tala. Orden fastnar någonstans djupt därinne. Ögonen brinner. Andetagen blir så djupa att de slukar all muskelkraft. 

Har börjat lära mig att den verkar trivas som bäst efter avslutad aktivitet, som en promenad eller något annat. Kanske när man ihärdigt knådat en deg och den jäst färdigt. När degen ropar att den ska fördelas till små runda frallor. Då kommer den, tröttheten. Den ropande blivandefralldegen får vackert vänta ett par hekto, som Pippi Långstrump skulle ha sagt.

 Eller när man kommer in från promenaden och sätter sig på golvet och torkar fina tassar. Vips, så ligger hund och matte sked på hallmattan med skor och överdragsbyxor på. Jo då, som ett litet barn. Känns med ens omöjligt att dra av skorna och förflytta sig till soffan eller så. Således, powernap (läses: vila) på hallmattan. 

Svårt att sätta ord på denna trötthet. Den är ganska trivsam om den dyker upp vid rätt tillfälle. Jag menar, vill någon passera för att gå ut så får de väl kliva över kvinna och hund. Inte värre än så. Frallorna har hittills blivit bakade. Ingen deg bortglömd och kastad. Ingen fara på taket alltså. Men jag kan inte låta bli att undra hur länge den ska komma på sina små visiter. Om det är för att kompensera mitt sömnbortfall som pågått så lång tid är risken stor att vi får hänga ihop ett tag till, tröttheten och jag. 

Tröttheten och jag är inte ovänner. Vimsan förstår tröttheten. Duktig tycker att tröttheten kan gå och lägga sig någon annanstans. Jag väljer acceptans. Den är här och nu för att jag ska förstå. Förstå vad jag behöver. 

 

Jag – utbränd?

In i väggen. In i kaklet. Utbränd. Utmattad. Utmattningssyndrom. Utmattningsdepression. Kollaps. Härdsmälta. Många ord. Så många som drabbats i min närhet under åren. Hårt. Brutalt. Skrämmande. Konstigt. Långtidssjuka. De kollegor som aldrig kom tillbaka. De som hittade nya vägar att utforska. Och så de som blev friska, ruskade av sig stressen som min hund ruskar vattnet ur pälsen på bryggan om somrarna.

Inte jag. Aldrig. Jag är för stark. Sova? Det är väl bara att bita ihop ändå. Och bet ihop gjorde jag i över två år. Kroppen skrek på alla sätt och vis att nu går det inte, men visst gick det. Bit ihop. Kämpa. Skärp till dig för f-n.

Stark. Vem är stark egentligen? Och vem har jag försökt att lura under dessa år?
Som en pingvin i frack. Vankandes fram stolt i arbetslivet. På utsidan kompetent och rakryggad. På insidan en bräcklig sargad själ. Trasig. Nu behöver hjärnan vila. Återhämtning. Rehabilitering. Det finns ingen quick-fix.